In Odd we Trust av Dean Koontz & Queenie Chan
Följande manga finns än så länge bara på engelska.
Dean R. Koontz är en känd amerikansk författare. Han gjorde sin romandebut redan 1968 med science fiction-romanen Star Quest. Det stora genombrottet kom dock vid skiftet mellan 1970- och 1980-talet med sina romaner med skräckinslag såsom Svart fredag, Phantoms och Nattens ögon. Under 2000-talet har han blivit uppmärksammad för sina böcker om Odd; Odd Thomas, Alltid Odd och Broder Odd. (På engelska finns även Odd Hours).
Queenie Chan är en kinesisk-austrailensk serieskapare som tidigare gjort den suggestiva the Dreaming.
Dessa två författare har tillsammans gjort förhistorien till Koontz böcker om Odd Thomas. (Koonz har skrivit manus och Chan har illustrerat). Odd Thomas är en ung man som bor i en amerikansk småstad. Han har den udda gåvan att han kan tala med de döda och brukar försöka hjälpa de andar som vill ha hjälp. Som sällskap har han Elvis Presleys vålnad. I In Odd we trust försöker Odd tillsammans med sin flickvän Stormy avslöja vem som har mördat en ung pojke. Givetvis får han den mördade pojken som hjälp.
Jag gillar Koonz romaner om Odd och var därför fundersam om adaptionen från roman till serie skulle funka. Men till min lycka gör den det! Odds äventyr är som gjorda för serieformen och jag kan bara hoppas att Koonz samarbete med Chan fortsätter. Kanske kan de befintliga romanerna adapteras till serieform? Queenie Chans illustrationer harmonierar väl med Koonz manus och det är mycket god underhållning vi läsare bjuds på. Albumet är i en del och är således avslutad. Men som sagt, jag hoppas på fler.
Rekommenderas.
Tokyo Tribes av Santa Inoue
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Tokyo Tribes såg dagens ljus för första gången i en Japans modetidning vilket är en ovanlig plats för en debut. Speciellt med tanke på att serien inte handlar om mode. Mangan utspelar sig i en "amerikaniserad" version av Tokyo och handlar om två Tokyo-gäng som lever hyfsat fridfullt på varsin sida om stan. Men dessvärre bryts vapenvilan då ett par killar från gänget "Musashinokuni Saru" hamnar på en klubb på fel sida av stan. Bråk uppstår givetvis och gamla sår mellan gängledarna (som var barndomsvänner) rivs upp igen. Dessutom förser en maffialedare ena gänget med vapen mot att dom kidnappar unga flickor till hans porrklubbar.
Den franskfödde Inoue har skapat en vältecknad manga som är en skicklig blandning av amerikansk hip-hopattityd med den sedvanliga "överspelade" mangastilen. Blandningen är lyckad och serien känns nyskapande och fräsch. Dessutom är den föredömande kort. Den är tillräckligt lång för att berätta en god historia men tillräckligt kort för att inte bli urvattnad som många (populära) mangaserier tyvärr tenderar att bli. Istället är Tokyo Tribes komplett i 12 delar. Serien är på sina håll mycket rå och våldsam (den är riktad gentemot en vuxen publik). Men handlingen gör det nödvändigt.
Populariteten kring Tokyo Tribes har lett till att det finns bland annat kläder, leksaksfigurer samt soundtrack till mangavolymerna (under den gemensamma titeln Drivin' Wiz My Homies).
Rekommenderas.
King of Hell av Ra In-Soo & Kim Jae-Hwan
Följande manga finns än så länge bara på engelska.
King of Hell är en Manhwa, alltså en serie från Korea. Den är illustrerad av Kim Jae-Hwan som annars är mest känd för att ha illustrerat Warcraft: Sunwell-trilogin. Här har han lierat sig med författaren Ra In-Soo och skapat den populära långköraren King of Hell.
Manhwan handlar om Majeh som, medan han levde, var en mycket begåvad svärdsfäktare. Efter sin död har han dock blivit en vimsig bödel under Helvetets furste. Hans uppdrag är att samla själar och ledsaga dessa till underjorden. Dessvärre råkar en mystisk spricka öppnas mellan jorden och helvetet med resultat att onda andar flyr ut i de levandes värld. Majeh får som nytt uppdrag att jaga rätt på alla landsflyktiga demoner innan porten mellan världarna blir omöjlig att stänga.
Manhwan är inte avslutat i Korea men kommer minst att utkomma i 29 delar. Den primära målgruppen är grabbar från 13 år.
Som vanligt är Jae-Hwans teckningar mycket välgjorda. Men vad som dessvärre också verkar vara vanligt är att han inte är lika duktig på att välja medförfattare. In-Soos manus är tråkigt och stelt. Det kan hända att handlingen kommer igång efter ett tag. Jag har bara läst ett par delar men känner mig inte manad att fortsätta. Handlingen är som sagt tråkig och jag har läst liknande serier, fast bättre, tidigare. Så teckningarena till trots faller King of Hell platt till marken.
Rekommenderas inte.
Devilman av Go Nagai
Go Nagai är känd som en av de första som introducerade erotik i manga via sina serier Harenchi Gakuen och Kekko Kamen. Faktum är att den förstnämda mangan brändes offentligt av företrädare för japanska hem- och skolaföreningen i protest mot seriens respektlösa skildring av skollivet (den handlade om minst sagt oskötsamma elever och lärare). Go Nagai anses vara ecchins fader och av vissa även Hentaiens fader. (Ecchi betyder manga där erotik men inga könsdelar syns, medan de syns väldigt väl i Hentai-serier).
Nagai är även mannen bakom Mazinger Z, en av de första mangaserierna som gjorts om gigantiska robotar (vilket är en av de mest populära genrer i Japan och kallas för mecha). Han är även ett stort namn inom skräckmanga, främst via Devilman ochViolence Jack.
Devilman såg dagens ljus första gången redan 1972 och ses idag som en klassiker inom skräckmangan. Den handlar om timide Akira. Hans bäste (och ende) vän Ryos pappa, som är arkeolog, har av misstag väckt uråldriga demoner och djävlar till liv. Det enda sättet att kämpa mot dessa demoner som vill återta jorden och åter göra planeten till deras rike är att hitta en man med rent hjärta och få en demon att besätta denne person. Det visar sig att Akira har ett rent hjärta vilket leder till att han istället besätter demonens kropp. Han blir den legendariske Devilman som kämpar mot ondskan. Ryo hade dessvärre ett inte lika rent hjärta och blir besatt av en demon och blir sedermera en farlig fiende för devilman.
Devilman är en effektiv kombination av skräck och superhjälteberättelse. Den är våldsam men det känns motiverat. Handlingen är spännande och originell. Mangan är väl värd att kallas för klassiker. Devilman är komplett i 5 delar och dess primära målgrupp är 16-åringar och uppåt.
Rekommenderas.
Ral Grad av Tsuneo Takano & Takeshi Obata
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Ral Grad är (löst) baserad på tv-spelet Blue Dragon.
Takeshi Obata är en känd mangatecknare. Han brukar mestadels liera sig med olika manusförfattare för varje projekt. Han har tidigare medverkat tillsammans med Tsugumi Ohba när de gjorde den mycket populära Death Note. Han ligger även bakom den omtyckta Hikaru no Go tillsammans med Yumi Hotta. Både Death Note och Hikaru no Go är för övrigt två otroligt bra mangaserier.
Ral Grad utspelar sig i en fantasyvärld under ett krig mellan människor och skuggvarelser. Mitt under kriget föder en mor en son. Modern dör i barnsäng och sonen blir ett med en blå drake (som är en sorts skuggvarelse, alltså troligtvis en fiende). En riddare låser in det nyfödda barnet (och följaktligen även draken) i sorts mörkerbur. I fångenskap är hans enda kontakt med mänskligheten hans lärarinna. Men till sist attackeras byn av skuggvarelser och människorna känner sig nödgade att fria draken. Till deras stora glädje väljer draken att strida med människorna. Eller?
Det finns många skämt i Ral Grad som kan få västerländska läsare att utropa "könsförnedrande"! Det är bland annat mycket brösttafsande i mangan. Därtill är den bitvis ganska blodig. Men så är den också riktad till tonåringar från 16 år och uppåt.
Ral Grad är en betydligt "vanligare" manga än Obatas två andra succéer och i jämförelse med dessa faller Ral Grad platt till marken. Serien är ett klassiskt fantasyäventyr med stora delar gubbsnusk. Visst kan mangan underhålla en regnig dag men det finns betydligt bättre mangaserier än den här. Speciellt när gubbsnuskandet faktiskt sticker i ögonen ibland. Läs hellre Obatas två andra verk.
Så trots att den är mycket vältecknad rekommenderas den inte.
Basilisk av Masaki Segawa
Följande manga finns än så länge bara på engelska.
Basilisk är en manga av Masaki Segawa som är baserad på romanen The Kouga Ninja Scrolls (1958) av Futaro Yamada. Mangan vann Kodansha Manga Award 2004 och har sedermera även blivit en populär animé.
Serien handlar om de rivaliserande Iga-klanen och Kouga-klanen. De har varit fiender i över fyrahundra år. Ett fullskaligt krig har dock inte tidigare brutit ut i och med den så kallade Hanzo Hattori vapenvilan. Men nu har Tokugawa slutligen sagt upp freden. Tio ninjor från vardera klan skall kämpa mot varandra för att avgöra vem som skall bli nästa Shogun. I praktiken handlar det om vilken klan som skall styra de nästföljande tusen åren. Dessvärre har Oboro (från Iga-klanen) och Gennosuke (från Kouga-klanen) blivit förälskade i varandra. Till råga på allt har de valts ut för att kämpa mot varandra.
Blod samt en och annan kroppsdel flyger omrking på var och varannan sida. Jag har verkligen inget emot populärkulturellt våld men i fallet med Basilisk känns det faktiskt tråkigt. Detta eftersom mangan egentligen är ett enda långt slagsmål. I och för sig finns det bland annat en våldtäktsscen som omväxling. Kort sagt, våldet känns inte motiverat och blir följaktligen tråkigt. Att Basilisk är snyggt tecknat spelar därför mindre roll.
Denna vuxenmanga är komplett i 5 delar.
Rekommenderas inte.
Whistle av Daisuke Higuchi
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Whistle är en sportshonen, d.v.s. en sportmanga med grabbar mellan ca 10-18 år som huvudsakliga målgrupp. Däremot är författaren bakom mangan inte en man även om Daisuke anses vara ett mansnamn i Japan. Hur som helst blev Daisuke inspirerad till Whistle efter att ha sett World Cup tournament i Frankrike 1998. Mangan blev mycket populär i Japan och även bland fotbollsfantaster i USA. Och som fallet nästan alltid är angående populära mangaserier har Whistle även adapteras till en animé. Whistle har även blivit TV-spel (till både Game Boy Advance och Playstation).
Mangan handlar om Shô Kazamatsuri som inte kommer med i skolans fotbollslag. Detta eftersom han är för kort. Han byter då skola och blir i samma veva av misstag blir presenterad som en stjärnidrottare. Givetvis kommer sanningen fram. Envise Shô väljer då att hårdträna på egen hand (och skolkar då från skolan). Vilket han gör både dag som natt. Längre fram i mangaserien blir Shô alltmer duktig och spelar fotboll på högre nivå.
Som de flesta sportmangaserier är det fart och fläkt i Whistle. Fotbollsscenerna är mycket realistiskt gjorda, åtminstonde enligt mig som inte är så insatt i det gröna fältets schack (som fotboll också kallas). Mangan är överhuvudtaget vältecknad och handlingen god. Kampen mellan protagonister och antagonister är välgjord och spännande.
Denna allåldersmanga är komplett i 39 delar.
Rekommenderas.
Maison Ikkoku av Rumiko Takahashi
Följande manga finns än så länge bara på engelska.
Rumiko Takahashi är en av de allra största inom manga i japan. På svenska finns Ranma 1/2 och Inu Yasha. I jämförelse med dessa är Maison Ikkoku en ganska sansad historia. Den anses vara Takahasis hittils bästa verk. Vilket inte säger lite i och med att allt av henne brukar hyllas.
Mangan handlar om ett våningshus och de boende där. Kyoko är den nye (och mycket vackra) föreståndaren till våningshuset. Däri bor den hopplöse, dagdrivande studenten Yusaku som blir förälskad i Kyoko. I huset finns även den oftast halvfulle skvallertanten Mrs. Ichinose och hennes odräglige son Kentaro. Den bedagade skönheten Akemi och den smygtittande och lätt perverse Mr Yotsuya bor också i varsitt rum i huset. Serien kretsar kring dessa människor och Yusakus försök att våga säga till Kyoko att han är förälskad i henne. Men bara att bli på tu man hand med henne verkar vara en omöjlighet.
Maison Ikkoku är en av Takahashis tidiga alster. Som jag nämnde ovan anses det dock fortfarande höra till hennes främsta verk. Det förbryllar mig. Jag fick ut mer av Ranma 1/2, Inu Yasha och framför allt hennes fantastiska Mermaid Saga. Gentemot dessa finner jag Maison Ikkoku ganska blek. Men det betyder inte att den är dålig, tvärtom. Den innehåller samma underhållande knashumor Takahashi är känd för. Dock inte fullt lika mycket och lika knasig humor. Det känns för mig som om hon här fortfarande försöker hitta sin form.
Men den är tillräckligt underhållande för att rekommenderas. Men Takahashis övriga serier är bättre.
Mobile Suit Gundam Seed av Masatsugu Iwase
Följande manga finns än så länge bara på engelska.
1979 hade animén Mobile Suit Gundam, regisserad och skriven av Yoshiyuki Tomino, premiär på tv i japan. Däremot blev serien inte en omedelbar succé utan blev nerskuren och fick sluta tidigare än vad det var tänkt. Populariteten kom senare, då det japanska leksaksföretaget Bandai fick rättigheterna till serien och började producera leksaker som sålde otroligt bra. Detta ledde till att animén sändes i repris och blev då oerhört populär. Idag är Gundam en mycket viktig del av den japanska populärkulturen och anspelas ofta i annan japansk populärkultur, bland annat i satirmangan Keroro av Mine Yoshizaki. Gundam har utkommit i otaliga versioner, både som olika mangaserier, olika animéserier och även som olika (animerade) långfilmer.
Den här mangan är baserad på en animé-serie som kom 2002 och utspelar sig i en "nära framtid" där vetenskapsmän lärt sig att genetiskt förbättra människor. Detta har lett till att ett krig har utbrutit mellan de förbättrade (kordinatorerna) och de oförändrade (naturalerna). Kordinatorerna bor numera i rymdkolonier och har tekniskt sett gått förbi naturalerna. Därför bygger naturalerna (som fortfarande bor på jorden) en ny sorts stridsvapen, jättelika robotar vid namn Mobile Suit Gundam, för att kunna försvara sig mot en eventuell attack. Och attacken kommer. An en slump hamnar kordinator, Kira, som ensam Gundampilot på ett av jordalliansens stridsskepp och finner sig vara tvungen att slåss gentemot sitt eget ursprung, bland annat gentemot sin barndomsvän Athrun, för att beskydda sina nya naturalvänner.
Gundam har i mitt tycke blivit lite för populär för sitt eget bästa. Det finns en hel uppsjö som alla heter nästan likadant. Smaka på titlar som Gundam Seed Astray R, Mobile Suit Gundam Seed Destiny, Gundam Seed X Astray och Mobile Suit Gundam Wing. Det är svårt att hålla ordning på dom och kvalitén varierar oerhört. Den här, Mobile Suit Gundam Seed är dock helt ok. Den ger god underhållning med välgjorda teckningar. Är man dock ute efter en serie där stora robotar slåss gentemot varandra men som också innehar mer djup är Neon Genesis Evangelion av Yoshiyuki Sadamoto/Gainax att föredra.
Rekommenderas (men bara om man redan har Neon Genesis Evangelion och anser sig behöva en robotmanga till).
Yakitate Japan av Takashi Hashiguchi
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Yakitate Japan handlar om hur man bakar bröd. Och det låter ju inte speciellt spännande. Men det är ju manga och i manga kan vad som helst göras spännande. Jag har tidigare läst finansbiografi i mangaform samt en manga om brädspelet go. Dessa två serier, och den här, visar att japanser kan göra underhållande serier om nästan vad som helst. Även om undantag givetvis finns.
Huvudpersonen i Yakitate Japan är Kazuma. Han beger sig Tokyo och anrika brödbakarskolan Pantasia. Hans mål är att hans egna bröduppfinningar ska ätas överallt. Och han är mycket duktig på egna skapelser, dessvärre vet han inte vad en croissant är för något. Redan uppfunnet bröd känner han nästan inte till.
Yakitate Japan är en mycket vältecknad ch rolig mangaserie. Den är inte lika utflippad som den fantastiska matlagningsmangan Iron Wok Jan av Shinji Saijyo utan betydligt mer jordära. Men lika bra är den. Därtill vältecknad.
Rekommenderas.
Hell Girl av Miyuki Eto
Följande manga finns endast på engelska.
Hell Girl är en shojomanga (tjejmanga) med gotiska inslag.
Mangan är episodiskt upplagd. Däremot är episoderna ganska lika. De handlar om en person, oftast en ung kvinna, som utsätts för en oförätt. Sedan får kvinnan ifråga reda på att det finns en hemsida där man kan skriva namnet på den man vill ska straffas. Hämnden, i form av Hell Girl, söker upp och straffar den utvalda. Men givetvis finns det en hake när helvetet är inblandat.
Hell Girl är en vältecknad manga. Den är inte heller så yvigt tecknad som de flesta shojomangaserier brukar vara. Däremot är berättelserna i den för lika. Jag brukar inte ha det lätt att bli uttråkad men i Hell Girls fall blev jag det. Och det redan efter att ha läst två av berättelserna i den. Den blir helt enkelt för repetetiv. Förvisso blir historierna längre fram något djupare men det är svårt att orka läsa så långt i denna, tyvärr, tråkiga serie.
Rekommenderas inte.
Slam Dunk av Takehiko Inoue
Följande manga finns än så länge bara på engelska.
Slam Dunk är en sportmanga och en mycket populär sådan. Bara i Japan har den sålts i över 100 miljoner exemplar (en svindlande summa som inte riktigt går att förstå). Inoue fick 1995 priset Shogakukan Manga Award för bästa shônenmanga (manga med pojkar kring 10-18 som primära målgrupp). Som de flesta populära mangaserier har en (populär) animéserie även gjorts.
Mangan handlar om Hanamichi Sakuragi, en mycket omogen och hetlevrad ung man som börjar spela basket bara för att hans kärleksintresse gillar atletiska män. Han visar sig ha talang för sporten men finner en rival i Kaede Rukawa, inte bara inom sporten utan Rukawa visar sig även Sakuragis kärleksrival.
Slam Dunk är en mycket vältecknad humoristisk sportmanga. Det är full fart i serien. Den ger god underhållning och hör till de bättre sportmangaserierna jag hittils läst.
Den är komplett i 32 delar. Däremot är alla delarna ännu inte översatta till engelska. Men det verkar vara på gång.
Oricon (en japansk statistikgrupp) har undersökt bland 900 personer mellan 10 och 40 år, vilken manga som är den mest emotionellt rörande serien. Bland männen hamnade Slam Dunk på första plats, totalt sett hamnade den på andra plats. (Första plats totalt, och för kvinnorna var One Piece av Oda).
Slam Dunk rekommenderas.
Banana Fish av Akimi Yoshida
Följande manga finns än så länge bara på engelska.
Yoshida är en känd mangaka (mangaförfattarinna). Hon har vunnit Shogakukan Manga Awards två gånger, 1984 för hennes manga Kisshô Tennyo och 2002 för hennes manga Yasha. 2007 vann hon Excellence Award for manga vid Japan Media Arts Festival för hennes Umimachi Diary. Men den manga hon är mest känd för är Banana Fish.
Mangan utspelar sig i tidiga 1980-talets New York. Den unge gängledaren Ash Links blir indragen i en komplicerad historia kring det mystiska banana fish, som eventuellt kan vara en drog. Hans krigsneurotiske bror har något med det hela att göra, liksom poliser, maffia och japanska journalister.
Detta är en shounen-ai manga. Det betyder att mangan även handlar om kärlek mellan män. Väldigt många personer i denna manga visar sig vara homosexuella. Bokens hjälte blir dessutom mer än en gång utsatt för sexuella övergrepp av andra män.
Banana fish är en mycket läsvärd manga. Den må vara lite flyhänt tecknad men det spelar ingen roll då handlingen är så bra. Intrigen är mycket komplicerad och snårig. Dock aldrig svårläst utan ger mycket god underhållning. Det är som att läsa en klassisk amerikansk manlig maffiafilm ur en kvinnas ögon. Jag förstår varför Banana Fish anses vara ett mästerverk inom shojomanga (tjejmanga). Tänk dock på att den är relativt hårdkokt och är riktad gentemot unga vuxna och uppåt.
Är komplett i nitton volymer.
Rekommenderas varmt.
Ultimate!! Hentai Kamen av Ando Keishuu
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Ordet Hentai betyder pervers. Hentai är också en genre inom manga som innebär pornografiska serier. Detta är dock ingen Hentai-serie titeln till trots. Titeln översatt betyder ungefär "fantastisk perverterad maskerad man".
Huvudpersonen i denna manga är Kyousuke. Hans mamma jobbar som sadomasochistisk mistress på en S&M-klubb och hans frånvarande far (som ser ut som Clint Eastwood från Dirty Harry-filmerna) är polis. Kyousukes kärleksintresse Aiko blir gisslan under ett bankrån. Kyousuke smyger in i banken via toaletten. Där övermannar han en av de maskerade bankmännen. Hans tanke är att infiltrera de övriga rånarna genom att klä ut sig till bankrånaren. Men istället för att ta rånarens mask råkar han av misstag trä ett par trosor över huvudet. Det gör att de perversa dragen från hans mamma och polisdragen från hans pappa aktiveras och han blir en superhjälte iklädd endast stringkalsongen och ett par trosor över huvudet. En ny superhjälte är född som kommer att skipa rättvisa i en perverterad stad!
Denna manga är oerhört fånig. Men mot min vilja finner jag mig själv skratta rakt ut. Trots att jag känner förakt gentemot serien. Samma känsla infinner sig i mig då jag ser filmer som Scary Movie. Och Ultimate!! Hentai Kamen påminner en del om de fyra Scary Movie-filmerna. Så anhängare av den typen av humor kommer att älska Ultimate!! Hentai Kamen. Men det gör inte jag. Trots att jag emellanåt skrattar. Den är för fånig och blir för enformig i längden.
Rekommenderas inte.
the Embalmer av Mitsukazu Mihara
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Mitsukazu Mihara är en mycket populär mangaka (mangaförfattarinna). Hon har tidigare gjort stor succé med sin serie Doll. Hon står även bakom den uppmärksammade Gothic & Lolita Bible och kallas för the Gothic-Lolita-queen i och med hennes fascination för denna modesubkultur.
The Embalmer handlar om Shinjyurou Mamiya som arbetar som balsamerare. Detta yrke är mycket ovanligt i Japan, än mer ovanligt än i väst.
The Embalmer är även en av mycket få Joseimanga som översatts till engelska (ingen Joseimanga finns ännu på svenska). Josei betyder att målgruppen är (vuxna) kvinnor (jämför med shojo vars målgrupp är flickor mellan ca 10-18). En Joseimanga är mer realistiskt tecknad än en shojo och inte alls lika yvigt tecknad och ofta i avsaknad av de oerhört gulliga detaljerna som är så signifikant för shojo.
Denna filosofiska vuxenmanga är episodiskt upplagd. Den handlar om funderingar kring döden men framför allt livet. De tidiga episoderna handlar om ett möte mellan Shinjyurou Mamiya och någon person. Dessa möten leder sedermera till balsamering av personen, eller personens släkt. Längre in i serien handlar episoderna mer och mer om Mamiyas mörka ursprung. Tempot är lågt vilket leder till att läsare vana med One Piece av Oda och liknande mangaserier kan tveka inför the Embalmer. Vilket vore synd för den trägne läsaren får rik utdelning. Serien innehåller inte heller det minsta blod- eller äckeleffekter vilket man skulle kunna tro med tanke på ämnet.
Förvisso är vuxna kvinnor målgruppen i Japan men här kan jag inte se någon könsuppdelnig vara nödvändig.
The Embalmer är en bra vuxenmanga för bägge könen.
Den är komplett och finns i fyra delar.
Rekommenderas.
Sailor Moon av Naoko Takeuchi
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Sailor Moon är den första Shojomangan (tjejmangan) som slog igenom med dunder och brak i USA. Även animén blev mycket populär och den blev också populär i Sverige. 1996 började serien sändas i TV4 dubbad till svenska. Efter otaliga repriser började TV5 sedermera sända den populära serien. Med andra ord var det Sailor Moon som lade grunder för mangans popularitet i Sverige. Därefter kom hela pokemon-vågen och lite senare även Dragon Ball.
Serien skapades av Naoko Takeuchi som tidigare även gjort populära mangan Love Call. Efter Sailor Moons otroliga popularitet har hon trappat ner på mangaskapandet och ägnar sig istället åt sin hobby - att samla Sailor Moon-prylar!
Sailor Moon handlar om 14-årige Usagi. Hennes liv är som (förmodligen) vilken 14-årig tjejs liv som helst. I alla fall tills hon råkar på den talande katten Luna. Katten ger Usagi superkrafter och berättar att det är bestämt att USagi ska rädda världen.
Sailor Moon är egentligen ett porträtt av ett tonårsliv. Den handlar mycket om Usagis oro för att inte passa in eller om hon ska våga prata med den snygga killen i skolan eller inte. Vidare är mangan kryddad med tenta-ångest och det inte alltid så fraktionsfria förhållandet mellan mor och dotter. Därtill är den även en superhjältehistoria men det centrala i mangan är inte superhjälteslagsmål utan tonårsliv. Vilket förmodligen är anledningen till Sailor Moons kopiösa popularitet världen över.
Sailor Moon är tecknad som en typisk shojomanga, d.v.s. lite yvigt tecknad och med massa gulliga detaljer. Eftersom jag inte är en 13-årig flicka är jag långt ifrån mangans tilltänkta målgrupp. Och följaktligen är den heller inte någon av mina favoriter. Långt därifrån. Däremot kan jag ändå se dess kvalitéer. Mangan ger god underhållning och en, antar jag, god inblick i en ung tonårsflickas liv. Den är inte heller så sexistisk som andra shojomanga kan vara, sedda med västerländska ögon.
Den är komplett i 18 delar.
Rekommenderas.
the Mammoth book of best new manga vol 2 (samlingspocket)
Denna mangasamling finns än så länge bara på engelska.
I likhet med svenska mangatalangen är brittiska The Mammoth book of best new manga vol 2 en samlingsvolym innehållande manganoveller av mangainspirerade serieskapare från hela världen. Varje manganovell inleds med en presentation av respektive upphovsman/kvinna. Serierna spänner över ett brett fält av teman, från tungfotade självbiografier till svärssvningande science fiction.
Redaktören för The Mammoth Book Of Best New Manga är ILYA (pseudenym för britten Ed Hillyer). ILYA har jobbat för de flesta serieförlag såsom DC COMICS och Dark Horse. Han var även redaktör bakom den uppmärksammade The Mammoth book of best new manga vol 1. (som jag också skrivit om på denna blogg)
Som vanligt vid den här typen av samlingsantologier är det spretigt och ojämnt. Vissa av mangaförfattarna har nog en framtid som serieskapare framför sig, medan andra inte har det. Men även om långt ifrån alla serier är bra är det alltid intressant. Och guldkorn finns.
Den här typen av antologier har sin givna plats på varje välsorterat bibliotek.
Rekommenderas.
Gakuen Alice av Tachibana Higuchi
Denna manga finns bara på engelska. Dock går den för närvarande på svenska i tidningen Shojo Stars.
Gakuen Alice handlar om Mikan. Hennes bäste vän Hotaru har kommit in på en Tokyo-baserad privatskola. Det visar sig att man måste ha någon form av speciell egenskap för att få gå där. Mikan rymmer hemmifrån för att vara med sin bäste vän. För att komma in på skolan måste dock Mikan bevisa att hon också har en speciell förmåga. Vilket hon verkar ha.
Denna manga påstås vara lik Harry Potter. Men förutom att det finns ett internat där alla speciella elever bor är likheterna få. I så fall påminner Gakuen Alice betydligt mer om Marvels superhjälteserie X-men. Fast egentligen spelar dessa jämförelser ingen roll. Gakuen Alice är tillräckligt originell för att stå på egna ben. Den är vältecknad och mycket rolig. Och även om den klassas som en Shojomanga (tjejmanga) passar den utmärkt för killar också. Överhuvudtaget tycker jag inte att man ska stirra sig blind på de japanska seriernas könsindelningar. 13 år och uppåt är seriens rekommenderade ålder och gentemot den har jag inget att invända.
Mangan ger god underhållning. Dock får man vara uppmärksam på att den innehåller skämt som med västerländska ögon ses som sexistiska. Därför ska man kanske vara lite försiktig med att köpa in denna till biblioteken. Vilket är synd, för mangan är egentligen bra och bortsett från de sexistiska dragen så rekommenderas den.
Pastel av Toshihiko Kobayashi
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Förutom Pastel har Kobayashi även gjort mangan Parallel.
Mangan handlar om 16-årige Mugi Tadano som sommarjobbar vid kompisen Kazukis snabbmatsställe och strandhotell. Under hans sommarjobb-period går han på blindträff med Yuu och blir attraherad av henne. Dessvärre råkar han klampa in för att städa då hon duschar. Hon blir mycket upprörd och lämnar orten. Vid det här laget är Mugi upp över öronen förälskad i henne och bestämmer sig för att finna henne. Vilket han gör men inte på det sättet han väntat sig. Yuu och hennes lillasyster bor hemma hon Mugi och hans pappa. Det visar sig att systrarna förlorat sina föräldrar i en olycka och har följaktligen ingenstans att bo. Eftersom Mugis pappa var god vän med systrarnas nu döde pappa väljer han att ta hand om systrarna. Förvecklingarna kan börja.
Pastel är en typisk ecci-manga. Det betyder att naket förekommer men inga genitalier. Och det är mycket naket i denna manga. Tafatte Mugi råkar mer eller mindre konstant antingen se Yuu halvnaken eler ramla så att hans huvud hamnar mellan Yuus gigantiska bröst. Längre fram i serien dyker det mer och mer sexiga kvinnor upp som till Mugis skräckblandade förtjusning av olika anledningar bor hos honom. Med ännu mera nakna kroppsdelar som följd.
Genren där en tafatt och klumpig ung man råkar bo med en massa sexiga tjejer är en mycket vanlig och populär genre bland hormonstinna unga män i Japan och den vanligaste handlingen i en ecci-manga. På svenska finns de liknande men i jämförelse behärskade Love Hina av Ken Akamatsu och Oh my Goddess! av Kosuke Fujishima som kan sägas ha skapat genren (alltså inte skaparen av ecci men väl handlingen med en tafatt ung man som bor med sexiga kvinnor).
Ecci är inte min favoritgenre. För mig är den för pubertal och idéfattig. Däremot kan jag se att det finns bättre och sämre varianter inom genren. Till de bättre hör ovan nämnda Oh my goddess! och Love Hina. ´Till de sämre hör denna. Det enda positiva med Pastel är att den är vältecknad. Men det spelar ingen roll om den inte har något innehåll.
Är i skrivande stund inte komplett men kommer att utkomma i minst 16 delar.
Rekommenderas verkligen inte.
Air Gear av Oh!Great
Följande manga finns endast på engelska.
Oh!Great är en pseudenym för mangaförfattaren Ito Ôgure som rönt stor uppmärksamhet för två mangaserier, Tenjho Tenge och Air Gear. Båda två av dessa mangaserier är späckade av tonåringar tecknade i tuffa och sexiga poser. Vilket högst antagligen är orsaken bakom dessa två seriers otroliga popularitet. Det är mycket naket och sexuella anspelningar i Oh!Greats serier, men det blir inte mer än så. Könsdelar och sexscener lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte våldet som även det blivit ett kännetecken för Oh!Great.
Huvudpersonen i Air Gear är den unge men tuffe Itsuki Minami från Österstan. När en handfull ligister från Västerstan kommer in i Minamis territorium visar unge Itsuki var skåpet ska stå och spöar upp dom. Dessvärre visar det sig att ligisterna har gangsterkänningar. Men till hjälp får Minami ett par speciella inlines.
Air Gear är alltså en Manga fylld med inlines, gängkrig och tuffa, lättklädda tjejer. Teckningarna är mycket välgjorda. Dessvärre är inte handlingen lika välgjord. Det är mycket våld och naket. Inget fel i det om handlingen kräver det. Här känns det mest som om serien är gjord för att visa hud och blod, inte för att handlingen i sig kräver det. Det är alltså i mitt tycke yta utan innehåll. Oh!Greats tidigare succémanga Tenjho Tenge är dock ännu mera explicit i vålds- och nakenscener. Vilket gör att Air Gear dessutom känns som en lightvariant på den.
Serien har även blivit en musikal vid namn Musical Air Gear.
Hursomhelst, trots seriens enorma popularitet och det faktum att den 2006 fick Kodansha Manga Award för bästa shonenmanga tycker jag att den är oerhört överskattad.
Den ges fortfarande ut i Japan och kommer att bli mer än 15 delar.
Rekommenderas inte.
