Batman black & white vol 1
Denna serie finns än så länge bara på engelska.
Denna prisbelönta seriesvit är utgiven på anrika DC COMICS, förlaget bakom Batman, Superman, Wonder Woman och andra superhjältar. Just Batman Black & White är ett samlingsalbum där flera mer eller mindre kända serieskapare gjort sin batmanhistoria. Batman Black & White vol 1 fick goda recensioner när den kom och blev även belönad med anrika Eisner Award. Som alla populära albmum har den fått två uppföljare som kort och gott heter Batman: Black and White vol 2 och vol 3.
Författarna i vol 1 är Ted McKeever, Bruce Timm, Joe Kubert, Howard Chaykin, Archie Goodwin & José Antonio Muñoz, Walter Simonson, Jan Strnad & Richard Corben, Kent Williams, Chuck Dixon & Jorge Zaffino, Neil Gaiman & Simon Bisley, Klaus Janson, Andrew Helfer& Tanino Liberatore, Matt Wagner, Bill Sienkiewicz , Dennis O'Neil &Teddy Kristiansen, Brian Bolland, Jan Strnad & Kevin Nowlan , Archie Goodwin & Gary Gianni Dennis O'Neil & Brian Stelfreeze och Katsuhiro Otomo.
Det är många kända serienamn här som t.ex. Gaiman, O´Neil (som gör två serier, men med olika tecknare) och Wagner. Men varför skriver jag om denna serie på en mangablogg? För att den är intressant ur ett manganörd-perspektiv. En av författarna i denna seriesamling är den legendariske mangaskaparen Katsuhiro Otomo. Han skrev in sig i seriehistorien med den fantastiska mangan Akira som också blev en fantastisk animé (jag har redan skrivit om Akira i denna blogg). Otomo har också gjort succe med bland annat animén Steamboy.
I manganovellen av Otomo i Batman: Black & White grubblar Batman över sin egen identitet. Den är tecknad i Otomos vanliga särpräglade stil med samma svärta i berättandet som när mangalegenden är som bäst.
Nästan alla batman-noveller i albumet håller mycket hög klass, inte bara Otomos bidrag. Seriealbumet är som sagt inte en manga men förtjänar ändå sin plats i bibliotekets välsorterade seriesamling. Och Otomo-fansen lär inte bli besvikna över mangalegendens bidrag.
Rekommenderas.
Rurouni Kenshin av Nobuhiro Watsuki
Denna manga finns än så länge bara på engelska. Den har däremot gått i den nu nedlagda svenska mangatidningen Shonen Jump.
Då Watsuki skapade succémangan Rurouni Kenshin jobbade Eiichiro Oda (One Piece) och Hiroyuki Takei (Shaman King) som hans assistenter innan de täljde guld med sina egna mangaserier.
Även om Rurouni Kenshin är Watsukis hittils mest populära manga har han även gjort succé med mangan Buso Renkin .
Rurouni Kenshin handlar om Himura Kenshin som är en före detta lönnmördare. Han har svurit på att aldrig döda igen och använder därför ett trubbigt svärd. Kenshin längtar efter ett stillsamt liv i en dojo som drivs av Kaoru, ev kvinnlig instruktör i svärdskonst. Givetvis dyker det hela tiden upp gamla fiender som vill göra upp och Kenshin blir motvilligt indragen i diverse intriger kring politik, maktkamp och opium. Mangan utspelar sig i Japan 1878.
Trots att huvudpersonerna inte existerat på riktigt vävs riktiga händelser och personer in i handlingen. Vilket ger mangan en känsla av realism som liknande serier, t.ex. Samurai Deeper Kyo av Akimine Kamijyo saknar. Alla karaktärer är väl skildrade som mångdimensionerade människor av kött och blod. Dessutom är den vältecknad.
Den är komplett i 28 delar och den rekommenderade åldern är från 15.
Mangan rekommenderas.
Steamboy Ani-manga av Katsuhiro Otomo
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Steamboy är egentligen en populär animé. Steamboy ani-manga är mer eller mindre animéfilmen i bokform. Bilderna är ur succéfilmen av Katsuhiro Otmo. Otomo ligger även bakom den fantastiska Akira (både animén och mangan) och anses idag vara en legend inom manga och animé.
Steamboy ani-manga handlar om Ray Steam som genom sin uppfinnande farfar får en metallkula. Dock verkar flera skumma grupper vara ute efter kulan, som innehåller en ny energi med kraft att försörja ett helt land. Unge Ray blir tvungen att använda den, inte bara för att bekämpa ondskan utan även för att återfå sin familj och rädda London från att gå under.
Det märks att det är bilder ur en animé. Det blir inte alls samma driv i bilderna som om de skulle vara tecknade för en manga. Istället blir det just stillbilder. Det gör att albumet blir lite själlöst. Vilket är synd för historien är spännande. Men tempot blir för trögt. Och att jämföra den här med Otomos succé Akira är som att jämföra äpplen och päron. Se animén av Steamboy och läs Akira istället för den här.
Rekommenderas inte.
D. Grey-man av Hoshino Katsura
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Det finns inga kända bilder på Hoshino Katsura. Däremot en hel del rykten på vad för kön denne mangaka (mangaförfattare) har. Det vanligaste påståendet är att Katsura är en kvinna. Men D. Grey-man är en typisk Shonenmanga (pojkmanga). Och det är mycket ovanligt att kvinnliga mangaka gör just Shonenmanga. Även om det faktiskt förekommer. Fast egentligen spelar ju könet ingen roll bara mangan är läsvärd. Mangan är hursomhelst mycket populär och ofta på tio-i-topplistan på de mest sålda serierna i japan.
D. Grey-man utspelar sig i ett alternativt 1800-tal. Huvudpersonen Allen Walker bär stigmat av ett korsformat märke på sin högra hand. Detta gör att han kan omvandla sin hand till ett vapen han använder i sin jakt på akuma. En akuma skapas av en tusenårig ande och ingjuts i en mänsklig själ. Detta med syfte att utplåna hela mänskligheten.
Det är ganska vanligt att läsa om unga män som på olika sätt jagar monster, spöken, vampyrer eller liknande. Chrono Crusade av Daisuke Moriyama (finns på svenska) och Bleach av Tite Kubo (finns på engelska) är två andra exempel på liknande manga. Och D. Grey-man bleknar i jämförelsen med de båda serierna. Det betyder inte att D. Grey-man är dålig. Mangan ger god underhållning och handlingen är medryckande. Det är lätt att förstå populariteten. Men likväl är Bleach betydligt bättre. Ska man ha en populär manga inom denna genre på engelska är Bleach att föredra.
D. Grey-man rekommenderas dock om man kan tänka sig fler serier på engelska inom samma genre.
The Legend of Mother Sarah: Tunnel Town av Katshiro Otomo
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Katshiro Otomo anses idag vara en legend inom manga och animé. Detta faktum är mer eller mindre baserat på hans mest kända verk Akira. Men han har andra strängar på sin lyra och har skapat fler serier. The Legend of Mother Sarah är ett exempel på detta.
Mangan utspelar sig i en nära framtid där planeten jorden är en karg och förgiftad planet. De flesta av människorna bor på olika rymdkolonier. En av dessa kolonier råkade ut för en terrorist-attack och tvingas i exil på planeten jorden. Under attacken separerades Sarah från sina barn. Nu är hon ständigt på resande fot tills hon finner sina barn. Då och då träffar hon andra människor och hjälper dessa. I denna del, Tunnel Town, råkar hon ut för ondsinta och giriga militärer som styr en liten koloni med järnhand.
Det är lite kul att det är en kvinna som har huvudrollen i denna manga. Hennes karaktär påminner mycket om Clint Eastwoods western(anti-)hjältar med mystiskt förflutet. Överhuvudtaget påminner mangan mycket om en typisk Clint-western. Därför infinner sig känslar att man läst/sett detta många gånger tidigare. Det betyder inte att Legend of Mother Sarah: Tunnel Town är dålig. Men eftersom Otomos tidigare manga Akira var så bra och originell blir Legend of Mother Sarah inte mer än en axelryckning. Jag vet vad författaren kan prestera och därför är det svårt att inte bli besviken över denna visserligen välgjorda men ändå småtråkiga manga.
Rekommenderas inte.
Street Fighter Alpha av Masahiko Nakahira
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Street Fighter är en serie tv-spel från datorspelsföretaget Capcom. Spelen är typiska slagsmålspel där två karaktärer möter varandra. Varje karaktär har sina specialrörelser och slag. Det första Street Fighter-spelet släpptes 1987. Street Fighter-spelen hör till de mest kända tv-spelen någonsin och anses vara ursprunget till alla andra slagsmålspel (som Mortal Combat, Soul Blade och Tekken). Alla dessa spel är i mitt tycke mycket roliga att spela.
Spelen har flera gånger blivit film, de flesta tecknade men även en Hollywood-film med Jean-Claude Van Damme har gjorts. Och på alla Street Fighter-spelen har mangaversioner gjorts. Olika mangaskapare ligger bakom olika Street Fighter-serier men den vanligaste mangaskaparen av Street Fighter-serierna är Masahiko Nakahira. Förutom Street Fighter Alpha har han gjort Street Fighter Sakura Ganbaru och Street Fighter III Ryo Final.
Street Fighter Alpha handlar om Ryu som blivit varnad för det mörka Hadou, en dålig energi som kan övermanna en krigare och förvandla denne till en hjärtlös mördarmaskin. Ryu har dock en så stark önskan om att uppnå perfektion inom Street Fighting att hans omdöme fördunklats. Nu kan enbart hans vänner Chun-Li och Ken rädda honom från sig själv.
Street Fighter Alpha finns i två kompletta delar.
Mangan är (som så ofta) vältecknad. Handlingen är dock inte lika välgjord som teckningarna. Den är späckad med slagsmål (förvånadsvärt oblodiga sådana). Så mycket mer är det inte. Och slagsmålen till trots är det tempot i mangan trögt. Lite mer kräver vi läsare av spelbaserade serier. Det må vara kul att se sina favoritkaraktärer i ett annat sammanhang men blir det bara så här är det bättre att låta bli. Street Fighter Alpha som spel ger god underhållning, inte mangan.
Rekommenderas inte.
Prince of Tennis av Takeshi Konomi
Följande manga finns endast på engelska.
Sportmanga är en mycket populär genre i japan. Trots detta är det få sådana serier som översätts på engelska (för att inte tala om på svenska). Den enda som hittils finns på svenska är Power av Shizuru Seino. Fast den är inte en lika renodlad sportmanga som den mycket populära Prince of Tennis.
Prince of Tennis är en storsäljare i Japan och en riktig långkörare. I skrivande stund är den inte färdig men det finns över 30 delar. Den finns även som animé och i en hel massa TV-spelsvarianter. Prince of Tennis har även satts upp som musikal i Japan och musiken har sålts i miljoner.
Mangan handlar om 12-årige Ryouma. Han är så pass duktig på tennis att han väcker mycket uppmärksamhet och avundsjuka i skolans tennisklubb trots sin ringa ålder. Många äldre tennisspelare klarar inte av att förlora mot en 12-åring och missnöje och skadade egon jäser på skolan. Men det bryr sig inte Ryouma om, hans mål är att en dag vinna över sin far som är en tennislegend.
Som fallet är med de flesta sportmangorna behöver man inte vara intresserad av sporten i fråga för att gilla böckerna. Man dras med i handlingen i alla fall. På något sätt är det inte sporten som är i fokus i sportmangorna utan skismen mellan antagonister och protagonister, alltså den vanliga kampen mellan gott och ont. Det är lika spännande att se en kamp med tennisracketar som det är att läsa en kamp med svärd eller liknande. Skillnaden är egentligen inte så stor i mangavärlden.
Konomi har gjort en vältecknad och underhållande manga. Prince of Tennis är späckad med fart och fläkt, dock finns det lite romantik som på ett bra sätt emellanåt sänker tempot och låter oss läsare pusta ut mellan tennisbataljerna. Och gillar man tennis får man nog sitt lustmäte uppfyllt. Men som sagt, jag som är totalt ointresserad av tennis gillar den skarpt.
Rekommenderas.
Town of Evening Calm, Country of Cherry Blossoms av Fumiyo Kouno
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Att atombombningen under andra världskriget satt sina spår i Japans kulturarv är inte så svårt att förstå. Många mangaserier har skrivits om de hemska händelserna, varav Barefoot Gen av Keiji Nakazawa torde vara den mest kända.
Town of Evening Calm, Country of Cherry Blossoms består av tre serienoveller (från 1955, 1975 och 1990) som utgår från japaners syn på andra världskriget och atombomberna som släpptes över Japan. Dock utan att överhuvudtagen nämna ordet atombomb eller att visa massakern.
Den första historien handlar om en ung sömmerska. Hon har förlorat nästan hela sin familj i bombattacken och tar nu hand om sin sjuka mor. De andra båda sammanlänkade historierna berättar om en ung pojkaktig flicka och hennes kompis, både som barn och som vuxna.
Denna storsäljande manga har blivit tilldelad flera priser, bland annat Grand Prize på 8th Japan Media Arts Festival (2004) och New Life Award vid 9th Osamu Tezuka Cultural Prizes (2005).
Town of Evening Calm, Country of Cherry Blossoms är tecknad i klassisk mangastil men med en intressant nästan naivistisk touch. Detta gör att den känns originell och fräsch. Detta är mer eller mindre en renodlad vuxenmanga vilket gör att mangaläsare som är vana med Dragon Ball (av Toryiama)och One Piece (av Oda)kanske skräms bort av det sävliga tempot. Vilket vore synd för det är fina lågmält tragiska och samtidigt livsbejakande historier i Kounos prisbelönta och tankeväckande manga.
Rekommenderas.
School Rumble av Jin Kobayashi
Denna manga finns än så länge endast på engelska. Dock gick den ett tag på svenska i den nu nedlagda tidningen MangaMania.
Kobayashis mest populära manga hittils är just School Rumble men hans senaste, Natsu no Arashi har också rönt uppmärksamhet i Japan.
School Rumble handlar om Tsukamoto Tenma som tror att killarna på skolan inte lägger märke till henne. Harima Kenji är skolans mest ökände bråkstake och blir plötsligt upp över öronen förälskad i Tenma. Han vill berätta hur han känner för henne men vet inte riktigt hur han ska bära sig åt.
Detta är en typisk japansk humormanga med tafatta överspelande karaktärer. Och visst är det roligt. Och otroligt löjligt emellanåt. Men Kobayashis manga spritter av glatt humör och det är svårt att inte smittas av det. School Rumble är absolut inget mästerverk men piggar verkligen upp om det skulle behövas. Passar för 13-åringar och uppåt.
Inget måste-inköp men rekommenderas ändock.
Iron Wok Jan! av Shinji Saijyo
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Mangan handlar om Jan, en arrogant, självsäker och duktig ung kock på topprestaurangen Gobancho i Tokyo. Han utmanar och blir utmanad andra skickliga kockar på diverse matlagningsdueller om vem som kan skapa de bästa rätterna.
Detta är en sorts Gurumemanga, alltså matlagningsmanga. Iron Wok Jan! innehåller dock inte renodlade recept (även om en del recept faktiskt finns insprängda). Istället får vi ta del av överspelande kockar (och kockor) som lagar mat mer eller mindre med livet som insats. Matlagning är lika med tävling är mantrat i Iron Wok Jan! Och det är otroligt underhållande att läsa om förorättade kockar i prestigefyllda tävlingar som är lika intensiva som kung-fu tävlingar.
Tempot är högt och teckningarna välgjorda. Det enda irriterande är att alla kvinnor har bisarrt stora bröst (borde inte dom vara i vägen under matlagningen?). Men trots detta sexistiska drag har jag blivit helt såld på Iron Wok Jan! och har som ambition att äga alla delarna i denna fantastiska mangaserie. Detta hör till det bästa jag läst. Lägg därtill att det finns mycket få Gurumemanga på engelska (och ingen alls på svenska, tyvärr) och Iron Wok Jan! har en given plats på varje välsorterad serieavdelning. Serien torde passa 15-åringar och uppåt.
Rekommenderas varmt.
Kare Kano av Masami Tsuda
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Kare Kano handlar om Yukino Miyazawa. Att vara den perfekta eleven på skolan betyder allt för henne. Men så en dag får hon konkurrens av Soichiro Arima. Hon hatar honom för att han är minst lika duktig som hon. Dock kan hon inte nära sitt hat som hon vill efterson hon börjar bli kär i honom. Denna manga har gått som animé under titeln His and Her Circumstances.
Första delen av Kare Kano innehåller dessutom en fristående manganovell, The Tiger and The Chameleon.
Kare Kano är en mycket romantisk manga. Den är vältecknad och håller ett relativt lågmält tempo för att vara en Shojomanga (tjejmanga). Den passar väldigt väl för 13-åringar och uppåt (då förmodligen främst tjejer). Handlingen är underhållande men... Efter ett par pocketdelar blir det lite tradigt. Som så ofta håller denna manga på för länge (blir för många delar). Vilket är synd för den är egentligen läsvärd. Men så urvattnad att jag inte kan rekommendera den blir den inte. Hade dock Tsuda gjort färre delar skulle jag vara mera lyrisk över hennes verk.
Sammanfattningsvis: en manga man både kan ha och inte ha. Rekommenderas dock eftersom de positiva i mangaserien överväger det negativa.
Hunter X Hunter av Yoshihiro Togashi
Denna manga finns än så länge endast på engelska.
Togashi är en framgångsrik mangaka (mangaförfattare) som inte bara täljt guld med Hunter X Hunter utan även med mangan YuYu Hakusho. Däremot verkar Togashi vara lite lynnig (rykten säger i och för sig att han är sjuk) för emellanåt är det oerhört långa uppehåll mellan mangadelarna (det längsta uppehållet hittils varade i ungefär ett år).
Huvudpersonen i Hunter X Hunter är Gon, en naiv men kunnig pojke som vill bli en Hunter eftersom hans pappa (som Gon aldrig träffat) är en sådan. Hunters är specialjägare som söker upp skatter, magiska vidunder men ibland även andra människor. För att bli en Hunter krävs licens. Dessa licenser är inte det lättaste att få, bara en på hundra klarar av de svåra testerna i Hunter-examen. Givetvis får vi följa Gon och flera vänner (och fiender) han träffar på vägen mot att bli en Hunter.
Det finns många element som påminner om andra otroligt populära shonen-serier (manga riktad mot tonårspojkar) som Dragon Ball av Toryiama och One Piece av Oda. Precis som i dessa är huvudpersonen en liten, naiv men otroligt stark och duktig pojke. Likheterna mellan Gon och Son-Goku (Dragon Ball) och Ruffy (One Piece )är slående. Men denna typ av hjältar som inte förstår att dom är duktiga är mycket underhållande att läsa om. Och 12-årige Gon är inget undantag.
Precis som jag skrev om mangan Bleach av Kubo är det mig en gåta att Hunter X Hunter ännu inte översatts på svenska. Jag tror att den skulle bli en lika stor succe i Sverige som ovan nämnda Dragon Ball och One Piece. Togashi har skapat en underhållande komisk actionmanga som därtill givetvis är vältecknad. Jag förstår populariteten (mangan brukar hamna på topp tio av de mest sålda serierna). Däremot är serien lång och är i skrivande stund inte avslutad. Populära mangaserier tenderar att bli för långa för sitt eget bästa (som just både Dragon Ball och One Piece, som blev urvattnade med tiden). Men än så länge verkar Hunter X Hunter inte gå den vägen utan håller fortfarande hög klass. Risken är kanske större att Togashi helt enkelt inte avslutar den i och med hans många (och ibland långa) uppehåll.
Den passar för 13-åringar och äldre. Rekommenderas.
Godzilla av Kazuhisa Iwata
Denna manga finns endast på engelska.
Ända sedan den första Godzillafilmen (eller Gojira, som monstret också heter) hade premiär 1954 har Japan älskat detta kolossala monster. Andra populära monster, såsom Mothra, har följt i Godzillas kölvatten. Filmserien omfattar för närvarande 28 officiella filmer från filmstudion Toho samt flera inofficiella. En (dålig) amerikansk version har också gjorts.
Godzilla sägs ha varit en dinosaurie av släktet godzillasaurus som väckts vid atombombsprov och gjorde att varelsen muterades och därmed blivit större samt egenskapen att kunna spruta en kraftig radioaktiv eldstråle ur munnen. I filmerna (och serierna) beger sig monstret (oftast) till japanska storstäder och sprider förödelse. I några filmer har Godzilla en son, Minira.
Givetvis finns det många mangaversioner på detta populära monster. En av de mer kända är Godzilla av Kazuhisa Iwata. Här återvänder monstret efter att ha varit försvunnen i 30 år. Även denna gång sprider Godzilla förödelse i Tokyo. Mangan påminner mycket om filmerna. Handlingen är enkel; monstret vaknar till liv. Världsmakterna försöker med högteknologiska vapen döda det men misslyckas. Ett litet gäng med en manlig hjälte och en gammal forskare i spetsen lyckas komma på ett alternativt sätt att få kol på monstret genom att utnyttja naturelementen. I denna manga slåss inte heller Godzilla men något annat monster (vilket jag saknar en aning).
Iwatas Godzilla är inget mästerverk men ger god underhållning. De spretiga teckningarna drar dock ned helhetsintrycket. Men eftersom Godzilla är en österländsk populärkulturell klassiker har den sin givna plats i varje välsorterat bibliotek. Mangan passar från ca. 11 år och uppåt. Rekommenderas (mycket på grund av att Godzilla bör höra till almmänbildningen inom populärkultur).
Dr. Slump av Akira Toryiama
Denna manga finns än så länge endast på engelska.
Jag antar att det är svårt att ha missat Dragon Ball-seriens succé över hela världen. Lite förenklat kan man påstå att Dragon Ball gjorde mangan populär i Sverige. Men innan Toryiama täljde guld med Dragon Ball gjorde han mangan Dr. Slump. Efter Dragon Balls succé världen över har även denna serie uppmärksammats.
Dr. Slump handlar om en den unge uppfinnaren Senbei Norimaki. Han uppfinner en robot som liknar en 13-årig tjej och döper henne till Arale. Sedan följer knasiga episoder där Norimaki försöker dölja för omvärlden att Arale är en robot. Dessutom vet huvudpersonerna att dom existerar i en manga och en hel del skämt handlar om detta.
Flera drag av Dragon Ball märks i Dr. Slump. Arales naivitet och oerhörda (fysiska) styrka påminner en hel del om den unge Son-Goku. Bägge mangaserierna är fyllda av knashumor som ofta blir bisarra och sexistiska. Som exemplel handlar en episod av Dr. Slump om att Arale inser att hon inte har en vagina som andra flickor och vill att Norimaki ska skapa en åt henne. Men den tafatte uppfinnaren vet inte hur en sådan ser ut och försöker därför ta reda på det. Detta gör han genom att uppfinna röntgenglasögon.
Dr. Slump är onekligen en knasig manga. Och visst skrattar man emellanåt. Men lika ofta blir jag förbannad i och med de extremt plumpa sexskämten. Nog för att österländsk humor inte alltid faller en västerläning på läppen men detta är lite extremt. Detta gör att jag inte förmår att rekommendera Dr. Slump. Dessutom blir serien mycket tröttsam ju längre den håller på (precis som Dragon Ball). Den är för repetetiv och blir i längden tråkig, trots all galenskap. Teckningarna är dessutom lite stela, inom det området blev Toryiama bättre med tiden, vilket märks i bl.a. Sandland och Kaika.
Rekommenderas inte.
Revolutionary Girl Utena av Chiho Saito
Denna manga finns än så länge endast på engelska.
Revolutionary Girl Utena är framtagen av en produktionsgrupp som kallas för BePapas och består av blandade förmågor inom manga och animé. Mangan och animén skapades således samtidigt . Animén gjordes av samma team som stod bakom den otroligt populära animén Sailor Moon. Revolutionary Girl Utena finns också som animé i långfilmsversion. Den etablerade shojoförfattarinnan (shojo är som bekant "tjejmanga") Chiho Saito var den i gruppen Bepapas som valdes för att göra mangaversionen.
Mangan handlar om Utena Tenjou. Då hon var ung blir hon så betagen av en prins att hon bestämmer sig för att själv bli prins då hon blir stor. Som vuxen klär hon sig därför som en pojke. Då hon börjar Ohtori Academy blir hon vän med Anthy Himemiya. Utena blir även indragen i svärdsdueller gentemot medlemmar av studentrådet. Vinnaren av varje duell "får" Anthy som också kallas för "Rose Bride". Anthy påstås nämligen vara någon form av huvudperson i en kommande revolution. Således blir varje vinnare av svärdsduellerna konstant utmanad av andra.
Jag finner handlingen av Revolutionary Girl Utena vara ganska bisarr. Men den är onekligen originell och medryckande. Den är ovanligt "icke-rörig" för att vara en shojomanga. Dessutom är den inte så sexistisk som shojomanga tenderar att vara i västerländska ögon. Den är långt ifrån ett mästerverk men det är god underhållning. Den är komplett och finns i fem delar. En mangaversion av animéfilmen finns också. Rekommenderas.
Vampire Doll Guilt-Na-Zan av Erika Kari
Denna manga finns än så länge endast på engelska.
Guilt-Na-Zan är en uråldrig aristokratisk vampyr. Över hundra år sedan förbands vampyren till ett litet träkors. Kyoujis förfader var mannen som lyckades med denna bedrift. Kyouji väljer att väcka vampyren till liv igen och föra över Guilt-Na-Zans själ i en stor kvinnodocka Kyouji själv skapat. Vampyren kan endast få sin egen kropp tillbaka om han suger blod från Kyoujis syster Tonae. Men Kyouji har makt över Guilt-Na-Zanoch tvingar vampyren vara hans hushållerska.
Det är en underhållande manga Kari skapat med mycket humor och välgjorda, om än lite röriga teckningar. Den är komplett i fyra delar. Temat med halv-onda vampyrer i modern miljö är ett ganska vanligt tema i serier (och filmer) överhuvudtaget. Men alla fans av gotiska serier får sitt lystmäte. Dessutom är Vampire Doll Guilt-Na-Zan tillräckligt knasigt originell för att väcka intresse. Målgruppen är unga tonåringar.
Vampire Doll Guilt-Na-Zan är inget mästervärk men ger tillräckligt god underhållning för att rekommenderas.
Uzumaki av Junji Ito
Ito inledde sin karriär med att 1987 vinna serieantoligin Nemuki's Halloween Monthly's årliga skräckmangapris, Umezu-priset, (uppkallat efter skräckmanga-legenden Kazuo Umezu). Därefter har Ito släppt ett antal skräckmangaserier. Flera av hans verk har även filmatiserats.
Uzumaki handlar om den lilla japanska kuststaden Kurôzu-cho som hemsöks av uzamakin, världens hemliga och hypnotiska spiralform. Den visar sig bland annat i form av små virvlar i vattnet och i form av tinnitussuset vi alla kan höra i öronen. Sakta men säkert dras byborna in i uzamakins våld med stor förödelse som resultat.
Jag har tidigare läst Itos succe Museum of Terror som inte intresserade mig nämnvärt. Men här har han blivit säkrare i både teckningar och manus. Det är riktigt läskigt, fyndigt och oförutsägbart. Ito har fortfarande en bit kvar innan han hamnar på Umezus nivå men Uzumaki är riktigt bra.
Rekommenderas. Tänk dock på att denna serie inte lämpar sig för barn.
Last Fantasy av Yong-Wan Kwon & Hon Kwon Gang
Denna manga finns än så länge endast på engelska.
Last Fantasy är en parodi på rollspels- och fantasyäventyr. Mangan handlar om Tian och Drei von Richenstein och deras dråpliga äventyr bland galna troll, hämndlystna drakar, vildsinta arméer och mycket annat.
Spelar man mycket fantasyTV-spel och rollspel har man mycket att hämta här. Parodin är mycket finurlig utan att bli plump. Däremot har jag problem med huvudkaraktärerna. Tian och Drei är två mycket obehagliga ondsinta figurer (som ändå ska föreställa goda) som dödar andra för att stjäla deras guld eller helt enkelt äta upp dom. Egentligen har jag inte problem med onda karaktärer eller antihjältar men finner dessa två lite väl magstarka. Kanske för att dom ändå lyfts fram som goda. Nu har jag inte läst så många delar av Last Fantasy och kan tänka mig att dom mognar efter ett par äventyr. Men i och med att detta är en parodi vet man aldrig.
Teckningarna är dock välgjorda och visst är den rolig. Och som jag skrev ovan har vana roll/TV-spelare många interna skämt att skratta åt. Men jag saknar själ och hjärta i serien. Alltså rekommenderar jag den inte.
Yonen Buzz av Christina Plaka
Denna manga finns än så länge endast på engelska.
Detta är egentligen inte en "riktig" manga i och med att den inte kommer från japan, (som jag skrivit många gånger i bloggen vid det här laget betyder manga egentligen serier från Japan). Men Yonen Buzz, som har sitt ursprung i Tyskland, är tecknad i "klassisk mangastil".
Yonen Buzz handlar om Jun, Sayuri, Keigo och Atsushi som startade rockbanden Plastic Chew i högstadiet. Drömmen är att bli firade rockstjärnor. Men vännerna finner att det inte är så lätt att förena musikdrömmarna med jobb, skola och vänner.
Mangan känns som en klassisk såp-opera med mycket musikreferenser. Men såp-operor kan vara underhållande. Det är inte Yonen Buzz. Teckningarna är lite taffliga och handlingen är tråkigt förutsägbar. Plaka lyckas inte få mig att bry mig om de unga musikerna. Nu tillhör jag inte målgruppen riktigt men jag tror att de flesta av högstadieeleverna/ gymnasisterna håller med mig. Vill ni läsa en bra manga kring musik och relationer är One av Vin Lee att föredra.
Rekommenderas inte.
Buddha av Ozamu Tezuka
Denna bok finns än så länge på engelska.
Osamu Tezuka har kallats för japans svar på Walt Disney. Och visst ligger det mycket i det påståendet. På samma sätt som Walt Disney utvecklade serier och tecknad film i väst gjorde Tezuka i öst. Tezuka har även kallats för "mangans fader". Sådana benämningar kan alltid diskuteras men det var Tezuka som nästan ensam lade grunder för mangans popularitet och har influerat många serieskapare sedan dess, både västerländska som österländska.
En av Tezukas största succéer var astroboy. En annan succé var hans ambitiösa projekt att i serieform redogöra för Buddhas liv. Detta ambitiösa serieprojekt finns i åtta delar.
Mangan handlar då om Siddharta som sedermera blev Buddha. I första boken, Kapilavastu, föds han. Den andra, The Four Encounters, delen skildrar hur han blir utled på sitt liv som priviligerad prins och till sist lämnar palatset för att bli en munk. Den tredje delen,Devadatta, tar upp hans liv som munk. Den fjärde, The Forest of Uruvela, visar på hur han i Uruvelaskogen achieves enlightenment. De övriga böckerna, Deer Park, Ananda, Ajatasattu och Jetavana skildrar hur han sprider sina lärdomar samt inspirerar andra fram till sin död i sista boken.
Jag blir alltid kluven inför böcker av den här typen. "Läroböcker" i serieform förvirrar mig. Jag brukar främst vilja bli underhållen då jag läser serier. Vill jag ha fakta föredrar jag tryckta textböcker. Men många faktaserier upptäcker jag till min stora förvåning att jag gillar. Så också denna. Tezuka lyckas kombinera fakta och underhållning på ett skickligt sett. I denna kombination fungerar även de enkla men välgjorda teckningarna.
Vill man vara skeptisk kan man undra hur väl Tezuka förhåller sig till sanningen. Å andra sidan är detta något man alltid ska fundera på. Allt är ju ändå bara författarens tolkningar oavsett om det är bibeln, morgontidningar eller Buddha i mangaform. Och är det så underhållande som Tezukas Buddha spelar det ingen roll.
Rekommenderas.
