mangabibliotekarien

Matthew Forsythe är en kanadensisk illustratör och serietecknare. Hans verk har bland annat publicerats i ChikaDEE Magazine och Wall Street Journal. Hittills är Forsythe mest känd för sin succéserie Ojingogo, som faktiskt har sitt ursprung från Korea. Tidigare bodde serieskaparen där och jobbade bland annat med en dagisgrupp. Dessa barn gav honom inspiration till serien. Från början var Ojingogo en webbserie men släpptes sedermera i bokform till stående ovationer. Bland annat blev den nominerad till ett flertal Eisner Award-nomineringar. Den har dessutom vunnit Expozine Award 2006.

Ojingogo marknadsförs på sina håll som en manga. Ska man vara petig kanske den skulle vara en Manhwa eftersom den har koreanska rötter. Men egentligen spelar benämningen ingen roll så länge serien är bra. Vilket Ojingogo är.

Serien handlar om en liten flicka, hennes kamera och en bläckfisk. På sin väg någonstans träffar de på en massa konstiga och fantasifulla existenser. Vad som händer sedan är egentligen omöjligt att beskriva. Det är dock mycket underhållande. På ett sätt påminner Ojingogo om den fortfarande så populära serien Kalle och Hobbe av Bill Watterson, som också handlade om ett barn och hans fantasi. Men Ojingogo är mer skruvad och än mer fantasifull är Kalle och Hobbe.

Ojingogo innehåller bara ett fåtal repliker som till råga på allt är på ett påhittat språk. Trots detta fungerar replikskiftet förvånansvärt bra. I det här fallet är valet av ett ”låtsasspråk” betydligt mer effektfullt än vad det annars skulle ha varit och den ön fantasifulla stämning serien har.

Forsythe teckningar är originella. Han tecknar både naivistiskt och suggestivt och hans välgjorda teckningar passar denna berättelse som handen i handsken. Sammanfattningsvis är Ojingogo en av de bästa serier jag läst på väldigt länge.

Den är komplett i 1 volym.
Rekommenderas varmt.

Yokaj Studio har lanserat en pod-radio. De sänder varje måndag kväll om vad som händer i Sveriges mest framgångsrika mangastudio och delar med sig av sina tankar om mangasverige! Dessa avsnitt planeras vara 20-minutersavsnitt. Dessutom kommer Yokaj Studio att sända ett längre episod varje månad - Månadsspecial, där dom intervjuar någon "spännande och aktiv" person, förening, företag eller organisation i mangasverige. Det kan vara en serietecknare till oss, mangaöversättare, bokhandel som säljer manga, förlag m.fl. Poängen är att ge en glimt av mangasverige. Fantastiskt intiativ tycker jag.

Så småningom kommer även mangabibliotekarien att dyka upp i podradion.

Mer information om Yokaj Podcast finns här.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Mitsuba Takanashi ligger bakom flera relativt framgångsrika mangatitlar. Bland hennes verk kan nämnas Angel's Pocket, The Devil Does Exist och The Flowers of the Sun. Ytterligare en av hennes större succéer är Crimson Hero.

Crimson Hero handlar om Nobara vars föräldrar har en gammaldags anrik restaurang. De önskar att hon ska engagera sig i restauranten, någon Nobara inte vill. Istället byter hon skola till Crimson Field High School som är känt för sitt volleybollag. Detta trots att hennes mamma inte vill att hon ska spela volleyboll utan satsa på en framtid som restaurantchef.

Egentligen påminner den här mangan en hel del om filmen Bend it Like Beckham (Skruva den som Beckham) med bland andra Kiera Knightley. Alltså traditioner vs. sport. Men här är det volleyboll istället för fotboll.

För att vara en Shoujomanga är den relativt sparsmakat tecknad. Något som förenklar läsningen. Synd bara att det inte är så mycket att läsa. Handlingen är ganska banal och till exemplet som nämndes ovan, Bend it Like Beckham, tacklar ämnet på ett mer underhållande sätt. Går man som ung tjej igenom en liknande situation som huvudkaraktären finner man säkert en del tröst i mangan. För oss andra blir det lite för tråkigt. Mitsuba Takanashi kan bättre än så här.

Mangan är pågående och riktar sig primärt gentemot flickor från ca. 13 och uppåt.

Rekommenderas inte.

Detta är ingen manga. Upphovsmännen är inte heller från Japan. Men likväl är det populärkultur hämtat från bland annat Japan, (många TV-spel har asiatiskt ursprung).

Play! är från början en resande symfoniorkester som senare nischat in sig på TV-spel. Idag består Play! av en 140-manna symphoniorkester med dirigenterna Arnie Roth och Andy Brick i spetsen. De har har turnerat världen över, i USA, Europa och Asien flera gånger. I regel är varje konsert slutsåld. Under senaste turnen spelades en cdskiva med medföljande DVD in i Prag under Europa-turnén. Under denna turné spelade även Play! i Stockholm och fick kritikernas ovationer.

På skivan framförs symfoniorkester-versioner av musiken från spel som bland annat  Halo, Sonic the Hedgehog, World of Warcraft, Castlevania, Oblivion, Battlefield, Kingdom Hearts och ett Commodore 64-medley.

Det är fantastisk musik som platsar i varje biblioteks musikavdelning.
Rekommenderas

En ny tidning om serier har sett dagens ljus. Det är något som verkligen inte inträffar ofta i vårt avlånga land. Serieblaskan är grundad av en handfull unga entusiaster, med chefredaktör Olof Gustafsson och formgivare Allan Lennerstad i spetsen. Enligt deras hemsida kommer Serieblaskan "att innehålla artiklar om allt som berör ämnet tecknade serier, högt och lågt, från Kalle Anka till X-men". Tanken är att den ska utkomma fyra gånger om året.

Det första nummret innehåller bland annat en intressant artikel om Kalle Anka-tecknaren Marco Rota, och en oerhört intressant om falska svenska Tintinalbum som säljs på nätet samt en titt på den svenska seriemarknaden. Tidningen innehåller även serier av 2 nya svenska serietecknare, Benny Magnusson samt Kristian och Torbjörn Hägglund. Första nummret saknar artiklar om manga, men jag vet att det kommer att komma längre fram.
 
Jag ska erkänna att jag är en smula partisk. Från och med nästa nummer (som utkommer i januari 2010) kommer jag att medverka som skribent. Men jag tycker verkligen att innehållet är läsvärt och intressant. Det enda negativa är kanske omslaget och namnet på tidningen. Omslaget och titeln ger tidningen ett mer fanzine-aktigt utseende än vad serieblaskan faktiskt är. Omslaget och titeln till trots är serieblaskan en seriös och välgjord tidning. Den har givetvis sin givna plats på varje bibliotek.

Rekommenderas varmt.

Då har mangabibliotekarien pratat om den nyblivna 50-åringen Asterix i Radio P4 Gävleborg. Hemsidan finns här. Där finns en direktlänk till lyssnararkivet.

På tisdag 3 november 09.30-10.00 är det dags för mangabibliotekarien att dyka upp i Radio P4 Gävleborg igen. Det blir dock inget mangarelaterat denna gång utan halvtimmen kommer att vikas till 50-årsjubilaren Asterix. Lyssna gärna.

Idag gör jag ett undantag på mangabloggen. Följande seriefigur är ingen mangakaraktär. Han är istället fransk. Men det är en av de största seriefigurerna (i Europa i alla fall) som idag fyller 50 år. Jag talar förstås om världens tappraste galler - Asterix. Fast ska man vara riktigt petig fyller även Obelix, Idefix, Miraculix, Majestix och alla andra galler i byn 50. Det var nämligen 29 oktober 1959 som Asterix såg dagens ljus första gången. Han skapades av tecknaren Albert Uderzo och manusförfattaren René Goscinny i första nummret av tidningen Pilote. Målet med Asterix var att skapa en fransk serie för franska barn (så att dom slutade läsa amerikanska serier). Framgången blev stor och omedelbar. Två år senare kom första albumet (som på svenska heter Asterix och hans tappra galler). I Sverige debuterade Asterix för övrigt först 1970.

Serien hade några succéår men 1977 inträffade en kris i den franska serievärlden. Manusförfattaren bakom både Asterix och Lucky Luke, Goscinny gick bort i en hjärtattack, endast 51 år gammal. Uderzo valde att själv ta över manusförfattandet. Detta har lett till att de senare albumet med Asterix tappat rejält i kvalité.

Men idag ska vi bortse från det. Vi ska också bortse från den mycket mossiga kvinnosynen som råder i den galliska byn. Idag ska vi fira den galliske hjälten. Så höj ditt glas, oavett innehåll och skåla för den franske nationalsymbolen. Sedan köper eller lånar ni en hel massa (gärna tidiga) Asterix-album.

Denna faktabok finns än så länge bara på engelska.

Culture Wise Japan har undertiteln The Essential Guide to Culture, Customs & Business Etiquette. Undertiteln säger precis vad den här boken handlar om. Det är alltså en lättsam guide till hur Japan fungerar. Boken tar främst upp vad som skiljer Japan åt fråv västerlandet. Men boken tar också en titt på vad som är "japanskt". I boken kan man bland annat läsa om hur japaner ser på humor, barnuppfostran, attityd till utlänningar och så vidare. Boken beskriver hur sjukvård och liknande institutioner fungerar samt hur japansk populärkultur ser ut. Så manga och animé tas upp på flera stället. Det finns ett kapitel som tar upp kända japaner då bland andra animélegenden Hayao Miyazaki och mangalegenden Osamu Tezuka tas upp.

Culture Wise Japan är skriven på en lättfattlig engelska och har ett pedagogiskt och enkelt upplägg. Ska man besöka Japan, speciellt om det är för en längre vistelse är Culture Wise Japan ett måste att läsa innan.

Culture Wise är en bokserie som även avhandlar andra länder på ett liknande sätt, som bland annat Nya Zealand, Indien och Australien.

Rekommenderas.

Denna manga finns än så länge bara på engelska (och japanska givetvis).

Kärt barn har många namn, sägs det. Mangan Hana-Kimi är också känd under namnen Hanazakari no Kimitachi e och For You In Full Blossom.

Hisaya Nakajo är en prisbelönt mangaskapare. Hon vann priset Outstanding Work award på artonde upplagan av Hakusensha Athena Newcomers' Awards. Detta för sin manga Manatsu no Hanzaisha. Bland hennes andra succéer kan nämnas Missing Piece, Sugar Princess och hennes hittills största framgång, Hana Kimi. Hon har också designat karaktärerna i Nintendo DS-spelet Duel Love.

Mangan handlar om unge Mitsuki som är ett stort fan av jämnårige höjdhopparen Izumi Sano. Hon bestämmer sig för att börja i samma skola som honom. Det visar sig att han går i en pojkskola, något som dock inte avskräcker driftige Mitsuki. Hon klipper av sig håret, köper en skoluniform och trixar med sina papper. Utklädd till pojke kommer hon in på skolan och lyckas till och med få dela rum med sin idol. Givetvis är det inte helt lätt att dölja för Izumi att hon egentligen är en tjej. Hjälp kommer dock från oväntat håll. 
   
Sägs vara en av inspirationskällorna till framgångsrika (och svensköversatta) mangan Power av Shizuru Seino.

Mangan är komplett i 23 volymer och dess primära målgrupp är flickor från 12 år. Hana-Kimi har adapterats som cd-bok samt en Taiwansesik dramaserie på TV. Likaså finns en japansk icke-tecknad TV-serie baserad på denna framgångsrika manga.

När man väl kommit över det faktum att huvudpersonen egentligen är en stalker (Mitsukis sjukliga beteende nämns inte utan tas med en klackspark av författarinnan) är serien riktigt underhållande. Den är vältecknad och fyndig. Stalkerbiten stör mig lite grann men jag är villig att förlåta den biten. Just eftersom mangan i övrigt ger så god underhållning.

Rekommenderas (även om Power är något bättre).

Amigurumi kommer ursprungligen ifrån Japan och ordet betyder (ungefär) virkat mjukdjur. Andra kännetecken är att de är väldigt kawaii (betyder söt), de har ofta stora huvuden med små kroppar, armar och ben. Proportionerna är oftast lite fel och roliga och blir därför (enligt många) oemotståndliga.

Nu har amigurumi-vågen avknoppats och smält samman med annan västerländsk kultur. Detta visar sig tydligt i att fler böcker om "söta små figurer" dyker upp på marknaden. Den senaste är skriven av amerikanen Christen Haden. Författaren är även känd under pseudenymen NeedleNoodles.

Virka läskigt söta figurer innehåller 25 mönster för amigurumivarianter på zombies, ninjor, vikingar, vampyrer, aliens, robotar och Döden. Med finns också färgbilder med tydligt angivning av svårighetsgrad. Boken Virka amigurumi av Mia Bengtsson är bredare i sitt mönsterutbud och är därför på ett sätt bättre. Men i den här blir jag såld på varenda figur. Detta eftersom jag, liksom Haden, är såld på filmer och serier med zombies, vampyrer och liknande figurer. Vilket gör att jag ändock gillar denna bok mer. Nu blir jag verkligen sugen på att lära mig att virka!

Rekommenderas.

Junji Itos skräckmästerverk har kommit i svensk språkdräkt. En eloge till Galago som tagit på sig att översätta och distribuera denna gåshudsframkallande manga. Jag har recenserat den engelska utgåvan tidigare, den kan ni läsa här.

På svenska heter mangan Uzumaki 1: Spiralerna och serien är i tre delar. Del två och tre planeras att utkomma på svenska i en relativt snar framtid. Jag antar att det beror på försäljningssiffrorna.

Uzumaki är mycket läsvärd och genuint skrämmande.
Rekommenderas.

Denna tidning finns bara på engelska.

SFX är en brittisk tidskrift om fantasy och science fiction. Men tidskriftredaktionens definition av science fiction och fantasy är mycket bred. Man kan säga att definitionen är vad som helst som innehåller någonting "otroligt". Därför innehåller den en hel del serier, främst amerikanska superhjälteserier men också en del manga och animé.

Tidskriften tar som sagt upp det mesta. Merparten av tidningen handlar om film och böcker/serier. Det kan vara allt från djupa artiklar till lättsamma intervjuer. Men varje nummer har ett gedigert innehåll och det mesta är mer än läsvärt. SPX är en av de bästa tidningar jag läst på år och dar och en prenumeration är redan beställd.

Rekommenderas.

Denna manga finns än så länge inte på svenska.

Detta är en taiwanesisk manga, alltså en så kallad manhua, skriven och tecknad av den relativt framgångsrike Tong Ai. Den är i nuläget även ganska svår att få tag på.

Huvudpersonen i Bowling King är Shautieh Ley. Hans besatthet av en kvinna leder till att han utmanar en gangster på bowlingduell. Sedan bowlas det. I mängder.

Mangan är en shonenmanga, alltså med pojkar från 11-16 som primär målgrupp. Tempot är högt med mycket överspel, samt ett och annat sex- och könsskämt som känns unket. Insprängt i Bowling King finns också rena faktabitar om Bowling.

Teckningarna är av klassikt shonen-snitt, alltså mycket roliga och utrycksfulla. Mangan är också ganska underhållande till först, men sedan blir det för mycket bowling (och jag älskar bowling). Mangan blir för repetetiv i längden. Dessutom finns det för många sexistiska skämt för att det ska kännas riktigt bekvämt (även om vissa av dessa skämt är ganska roliga).

Mangan är pågående.
Rekommenderas inte.

Då har jag fått äran att prata i programmet Förmiddag i Radio Gävleborg P4.

Denna gång pratade jag om Deckare och Thrillers i serieform för en vuxen publik. Jag tog upp Stieg Trenters Roparen av Jakob Nilsson, Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting samt Death Note av Tsugumi Ohba & Takeshi Obata


Lyssnararkivet finns här (6 oktober 09.30-10.00). Programmets hemsida finns här.