Air Gear av Oh!Great
Följande manga finns endast på engelska.
Oh!Great är en pseudenym för mangaförfattaren Ito Ôgure som rönt stor uppmärksamhet för två mangaserier, Tenjho Tenge och Air Gear. Båda två av dessa mangaserier är späckade av tonåringar tecknade i tuffa och sexiga poser. Vilket högst antagligen är orsaken bakom dessa två seriers otroliga popularitet. Det är mycket naket och sexuella anspelningar i Oh!Greats serier, men det blir inte mer än så. Könsdelar och sexscener lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte våldet som även det blivit ett kännetecken för Oh!Great.
Huvudpersonen i Air Gear är den unge men tuffe Itsuki Minami från Österstan. När en handfull ligister från Västerstan kommer in i Minamis territorium visar unge Itsuki var skåpet ska stå och spöar upp dom. Dessvärre visar det sig att ligisterna har gangsterkänningar. Men till hjälp får Minami ett par speciella inlines.
Air Gear är alltså en Manga fylld med inlines, gängkrig och tuffa, lättklädda tjejer. Teckningarna är mycket välgjorda. Dessvärre är inte handlingen lika välgjord. Det är mycket våld och naket. Inget fel i det om handlingen kräver det. Här känns det mest som om serien är gjord för att visa hud och blod, inte för att handlingen i sig kräver det. Det är alltså i mitt tycke yta utan innehåll. Oh!Greats tidigare succémanga Tenjho Tenge är dock ännu mera explicit i vålds- och nakenscener. Vilket gör att Air Gear dessutom känns som en lightvariant på den.
Serien har även blivit en musikal vid namn Musical Air Gear.
Hursomhelst, trots seriens enorma popularitet och det faktum att den 2006 fick Kodansha Manga Award för bästa shonenmanga tycker jag att den är oerhört överskattad.
Den ges fortfarande ut i Japan och kommer att bli mer än 15 delar.
Rekommenderas inte.
Batman black & white vol 1
Denna serie finns än så länge bara på engelska.
Denna prisbelönta seriesvit är utgiven på anrika DC COMICS, förlaget bakom Batman, Superman, Wonder Woman och andra superhjältar. Just Batman Black & White är ett samlingsalbum där flera mer eller mindre kända serieskapare gjort sin batmanhistoria. Batman Black & White vol 1 fick goda recensioner när den kom och blev även belönad med anrika Eisner Award. Som alla populära albmum har den fått två uppföljare som kort och gott heter Batman: Black and White vol 2 och vol 3.
Författarna i vol 1 är Ted McKeever, Bruce Timm, Joe Kubert, Howard Chaykin, Archie Goodwin & José Antonio Muñoz, Walter Simonson, Jan Strnad & Richard Corben, Kent Williams, Chuck Dixon & Jorge Zaffino, Neil Gaiman & Simon Bisley, Klaus Janson, Andrew Helfer& Tanino Liberatore, Matt Wagner, Bill Sienkiewicz , Dennis O'Neil &Teddy Kristiansen, Brian Bolland, Jan Strnad & Kevin Nowlan , Archie Goodwin & Gary Gianni Dennis O'Neil & Brian Stelfreeze och Katsuhiro Otomo.
Det är många kända serienamn här som t.ex. Gaiman, O´Neil (som gör två serier, men med olika tecknare) och Wagner. Men varför skriver jag om denna serie på en mangablogg? För att den är intressant ur ett manganörd-perspektiv. En av författarna i denna seriesamling är den legendariske mangaskaparen Katsuhiro Otomo. Han skrev in sig i seriehistorien med den fantastiska mangan Akira som också blev en fantastisk animé (jag har redan skrivit om Akira i denna blogg). Otomo har också gjort succe med bland annat animén Steamboy.
I manganovellen av Otomo i Batman: Black & White grubblar Batman över sin egen identitet. Den är tecknad i Otomos vanliga särpräglade stil med samma svärta i berättandet som när mangalegenden är som bäst.
Nästan alla batman-noveller i albumet håller mycket hög klass, inte bara Otomos bidrag. Seriealbumet är som sagt inte en manga men förtjänar ändå sin plats i bibliotekets välsorterade seriesamling. Och Otomo-fansen lär inte bli besvikna över mangalegendens bidrag.
Rekommenderas.
Rurouni Kenshin av Nobuhiro Watsuki
Denna manga finns än så länge bara på engelska. Den har däremot gått i den nu nedlagda svenska mangatidningen Shonen Jump.
Då Watsuki skapade succémangan Rurouni Kenshin jobbade Eiichiro Oda (One Piece) och Hiroyuki Takei (Shaman King) som hans assistenter innan de täljde guld med sina egna mangaserier.
Även om Rurouni Kenshin är Watsukis hittils mest populära manga har han även gjort succé med mangan Buso Renkin .
Rurouni Kenshin handlar om Himura Kenshin som är en före detta lönnmördare. Han har svurit på att aldrig döda igen och använder därför ett trubbigt svärd. Kenshin längtar efter ett stillsamt liv i en dojo som drivs av Kaoru, ev kvinnlig instruktör i svärdskonst. Givetvis dyker det hela tiden upp gamla fiender som vill göra upp och Kenshin blir motvilligt indragen i diverse intriger kring politik, maktkamp och opium. Mangan utspelar sig i Japan 1878.
Trots att huvudpersonerna inte existerat på riktigt vävs riktiga händelser och personer in i handlingen. Vilket ger mangan en känsla av realism som liknande serier, t.ex. Samurai Deeper Kyo av Akimine Kamijyo saknar. Alla karaktärer är väl skildrade som mångdimensionerade människor av kött och blod. Dessutom är den vältecknad.
Den är komplett i 28 delar och den rekommenderade åldern är från 15.
Mangan rekommenderas.
Steamboy Ani-manga av Katsuhiro Otomo
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Steamboy är egentligen en populär animé. Steamboy ani-manga är mer eller mindre animéfilmen i bokform. Bilderna är ur succéfilmen av Katsuhiro Otmo. Otomo ligger även bakom den fantastiska Akira (både animén och mangan) och anses idag vara en legend inom manga och animé.
Steamboy ani-manga handlar om Ray Steam som genom sin uppfinnande farfar får en metallkula. Dock verkar flera skumma grupper vara ute efter kulan, som innehåller en ny energi med kraft att försörja ett helt land. Unge Ray blir tvungen att använda den, inte bara för att bekämpa ondskan utan även för att återfå sin familj och rädda London från att gå under.
Det märks att det är bilder ur en animé. Det blir inte alls samma driv i bilderna som om de skulle vara tecknade för en manga. Istället blir det just stillbilder. Det gör att albumet blir lite själlöst. Vilket är synd för historien är spännande. Men tempot blir för trögt. Och att jämföra den här med Otomos succé Akira är som att jämföra äpplen och päron. Se animén av Steamboy och läs Akira istället för den här.
Rekommenderas inte.
Beyblade av Takao Aoki
En Beyblade är en leksak som man använder för att stoppa sin motståndares Beyblade ur arenan eller det området man spelar på. Man kan hävda att Beyblade egentligen är en avancerad version på en vanlig leksakssnurra. Leken går ut på att dra igång sina Beyblades och sätta dom på en spelplan. Den som knuffar ut/omkull den andres Beyblade vinner.
I mitten av 2000-talet var Beyblade en mycket populär leksak i Sverige men populariteten har mattats av rejält.
Som så många populära leksaker har Beyblade blivit både animé (mangaTV-serie) och som just manga. Mangan kom på svenska då leksaken var som mest populär. Den handlar om en handfull pojkar som tävlar i Beyblade. Serien är fylld av mer eller mindre spektakulära Beyblade-dueller.
Är det någon som kan göra underhållande serier om leksaker och spel så är det japaner. Kazuki Takahashi har bevisat det via hans spelkortsmanga Yu-gi-oh! och mangaduon Yumi Hotta & Takeshi Obata visat det via deras brädspelsmanga Hikaru No Go. Dessvärre har Aoki visat att alla Japaner inte kan göra bra leksaksserier.
Beyblade är träigt tecknad med en träig handling. Det är tydligt att leksakerna är i fokus. I Yu-gi-oh! och Hikaru No Go är det den spännande handlingen och de inte alltid så enkla relationerna mellan antagonister och protagonister som står i fokus. Och nu när Beyblade-leksakerna endast samlar damm i kartonger finns det absolut ingen mening med att ha/läsa denna manga. Undvik den till varje pris.
Rekommenderas definitivt inte!
Gothic & Lolita av Masayuki Yoshinaga & Katsuhiko Ishikawa
Denna faktabok finns än så länge endast på engelska. Fast det är mycket lite text. Följaktligen får de flesta icke engelsk-läsande ut lika mycket av denna bok.
Gothic & Lolita är mestadels en foto-bok men bilder på personer som blivit fotade på stan. (Närmare bestämt 270 bilder). Men inte vem som helst har blivit fotade utan personer som är hängivna gothic och lolita-stilen. Vissa "hemma hos-bilder" är även med i boken.
Vad är då Gotic & Lolita? Termen används för att beskriva en subkultur där (nästan alltid) flickor i nedre tonåren klär sig i extravaganta kläder för att exempelvis likna viktorianska porlinsdockor. Detta är i Japan ett mycket vanligt fenomen och förekommer i mangaserier (t.ex. Paradise Kiss av AI Yazawa och Othello av Satomi Ikezawa), TV-spel och givetvis TV-program. Termen blev populär i slutet av 1990-talet via populära japanska rockband som anammade trenden visualkei, alltså "visuella" band med spektakulära kläder och smink. Dessa artisters fans började klä sig som sina idoler och en ny modetrend var född. Idag är Gothic & Lolita en vanlig modestil i Japan med flera undergrupper (som t.ex. Goth punk, Maid style och Cyber goth)
Masayuki Yoshinaga är en av japans ledande modefotografer och han har tagit alla bilderna i Gothic & Lolita.
Det är synd att texten till bilderna är i rött och grönt. Detta gör att färgblinda (jag) emellanåt inte kunde läsa den överhuvudtaget. Jag såg nätt och jämnt att det fanns någon text. Men det är det enda negativa med boken. Som så fallet oftast är med den japanska populärkulturen tror jag knappt mina västerländska ögon. Boken innehåller fantastiska bilder. Jag finner att de flesta av modellerna är väldigt fina. Förvånadsvärt få var egentligen vulgärt utspökade. Kanske kommer jag att ändra min klädstil en aning. En inspirerande bok för egentligen alla åldrar med intresse av mode och/eller japansk populärkultur.
Rekommenderas.
D. Grey-man av Hoshino Katsura
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Det finns inga kända bilder på Hoshino Katsura. Däremot en hel del rykten på vad för kön denne mangaka (mangaförfattare) har. Det vanligaste påståendet är att Katsura är en kvinna. Men D. Grey-man är en typisk Shonenmanga (pojkmanga). Och det är mycket ovanligt att kvinnliga mangaka gör just Shonenmanga. Även om det faktiskt förekommer. Fast egentligen spelar ju könet ingen roll bara mangan är läsvärd. Mangan är hursomhelst mycket populär och ofta på tio-i-topplistan på de mest sålda serierna i japan.
D. Grey-man utspelar sig i ett alternativt 1800-tal. Huvudpersonen Allen Walker bär stigmat av ett korsformat märke på sin högra hand. Detta gör att han kan omvandla sin hand till ett vapen han använder i sin jakt på akuma. En akuma skapas av en tusenårig ande och ingjuts i en mänsklig själ. Detta med syfte att utplåna hela mänskligheten.
Det är ganska vanligt att läsa om unga män som på olika sätt jagar monster, spöken, vampyrer eller liknande. Chrono Crusade av Daisuke Moriyama (finns på svenska) och Bleach av Tite Kubo (finns på engelska) är två andra exempel på liknande manga. Och D. Grey-man bleknar i jämförelsen med de båda serierna. Det betyder inte att D. Grey-man är dålig. Mangan ger god underhållning och handlingen är medryckande. Det är lätt att förstå populariteten. Men likväl är Bleach betydligt bättre. Ska man ha en populär manga inom denna genre på engelska är Bleach att föredra.
D. Grey-man rekommenderas dock om man kan tänka sig fler serier på engelska inom samma genre.
The Legend of Mother Sarah: Tunnel Town av Katshiro Otomo
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Katshiro Otomo anses idag vara en legend inom manga och animé. Detta faktum är mer eller mindre baserat på hans mest kända verk Akira. Men han har andra strängar på sin lyra och har skapat fler serier. The Legend of Mother Sarah är ett exempel på detta.
Mangan utspelar sig i en nära framtid där planeten jorden är en karg och förgiftad planet. De flesta av människorna bor på olika rymdkolonier. En av dessa kolonier råkade ut för en terrorist-attack och tvingas i exil på planeten jorden. Under attacken separerades Sarah från sina barn. Nu är hon ständigt på resande fot tills hon finner sina barn. Då och då träffar hon andra människor och hjälper dessa. I denna del, Tunnel Town, råkar hon ut för ondsinta och giriga militärer som styr en liten koloni med järnhand.
Det är lite kul att det är en kvinna som har huvudrollen i denna manga. Hennes karaktär påminner mycket om Clint Eastwoods western(anti-)hjältar med mystiskt förflutet. Överhuvudtaget påminner mangan mycket om en typisk Clint-western. Därför infinner sig känslar att man läst/sett detta många gånger tidigare. Det betyder inte att Legend of Mother Sarah: Tunnel Town är dålig. Men eftersom Otomos tidigare manga Akira var så bra och originell blir Legend of Mother Sarah inte mer än en axelryckning. Jag vet vad författaren kan prestera och därför är det svårt att inte bli besviken över denna visserligen välgjorda men ändå småtråkiga manga.
Rekommenderas inte.
