mangabibliotekarien

För några dagar sedan innehöll tidningen Sydsvenska dagbladet en intressant artikel om vin-manga. Artikeln, som är skriven av Mattias Kroon, kan ni läsa här.

Monica Braw är historiker och expert på Japan. Hon medverkade även i den mycket läsvärda boken Manga - från Hokusai till Dragon Ball (red. Birdie). Juhani Lompolo har gett ut flera böcker om japansk historia i Finland. Bägge har varit utrikeskorrespondenter i Japan. Tillsammans har de också gjort boken Samurajerna: deras historia och ideal.

Japanskt ABC är ett uppslagsverk om Japan och dess kultur. Typiska uppslagsord är Kabuki (en teaterform), Mochi (risbulle) och Miai (arrangerat äktenskap). Givetvis finns både animé och manga med bland uppslagsorden.

Jag är upprörd över att boken innehåller faktafel! Dessutom flera sådana som känns baserade på fördomar om Japan. De är i mitt tycke ganska grova. Bland annat står det att sushi är rå fisk med ris vilket är fel. Ordet sushi betyder små paket av ris men serveras ofta med rå fisk. Men givetvis annat som tofu och omelett. 

Stycket om manga innehåller även det faktafel. Jag citerar:  "Shonen Jump (pojke hoppa) som en av de största serietidnignarna (ett par miljoner ex i månaden) så adekvat meningslöst heter, innehåller liksom alla andra i sin genre grundingredienserna äventyr, sex, våld och romantik. Ofta tar det formen av våldtäkter på kvinnor blandat med rymdfärder och monster."

Jag är chockad av att dessa så kallade experter skriver detta i sin bok. För det första, visst finns det serier om våldtäkter där ofta rymdmonster står för dessa vidriga handlingar. Men dessa serier finns inte i tidningen Shonen Jump vars primära målgrupp är grabbar från 13-18. Visserligen är boken utgiven 1997 vilket är innan mangan slog igenom i Väst. Vid den tiden var det vanliga fördomar att alla serier från japan var pornografiska sådana och att sushi är lika med rå fisk. Men två japanexperter både veta bättre.

Den här boken rekommenderas inte. Finns den inköpt på ett bibliotek ska den hellre gallras från boksamlingen.  

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Hiro Mashima är hittils mest känd för sin manga Rave Master. Däremot börjar hans senaste manga, Fairy Tail, att bli väldigt populär.

Fairy Tail utspelar sig i en värld där alla kan magi (i någon form i all fall). Huvudpersonerna i mangan är eldmagikern Natsu. Hans mål är att  skrapa ihop ett eget gille med magiker i en värld där alla kan magi. Den första i gillet blir Lucy. Duon försöker sedan utöka med fler magiker ju mer tid som går. Gietvis råker de ut för en hel del äventyr på vägen.

Mangan påminner en hel del om One Piece av Eiichiro Oda. Den är tecknad i likartad stil med samma fart, fläkt och godmodiga stämning. Även manuset har liknande uppbyggnad. Förhoppningsvis kommer dock inte Fairy Tail att bli lika lång eftersom One Piece bitvis går på tomgång. Än så länge har detta inte hänt Fairy Tail.

Den riktar sig gentemot 11-åringar och uppåt. Något enstaka irriterande sex-skämt finns med men dessa är relativt harmlösa. Mangan är annars mycket underhållande.

Mangan är pågående och har i bloggande stund hittills resulterat i 13 volymer.
Rekommenderas.

Då har jag åter fått den stora äran att prata i radion. Serier blev givetvis temat. Inte manga den här gången heller men väl serier som av en eller annan orsak anses vara/varit kontroversiella. Jag pratade om Bamse, Mumin-serierna samt Simons 120 dagar av Simon Gärdefors.

För den som vill lyssna på programmet kan ni göra det här eller här. Men det är en klippt version så det jag pratade om angående Simons 120 dagar är tyvärr inte med. Detta var visst endast för de som lyssnade live.

På bilden syns jag samt en av programvärdarna, Emmelie Eriksson.

På tisdag 23 mars kommer jag än en gång att prata serier i P4 Radio Gävleborg. Som vanligt mellan 09.30-10.00.

                    
                                                                  Jaqueline Berndt, som medverkar i boken, 
                                                                   var också på small press  
                                                                   expo i Stockholm 2007


Denna gedigna faktabok finns än så länge bara på engelska.

Det här är en seriös faktabok som tar upp både manga och animé. Seriös så till vida att den bland annat tar upp massmediateorier.
Man skulle kunna kalla den för en "högskolebok". Innehållet är så pass gediget att det blir tydligast om jag visar vad kapitlen består av:

1. Manga in Japanese History av Kinko Ito
2. Contemporary Anime in Japanese Pop Culture av Gilles Poitras
3. Characers, Themes, and Narrative Patterns in the manga of Osamu Tezuka av Susanne Phillips
4. From Metropolis to Metroporisu: The Changing Role of the Robot in Japanese and Western Cinema av Lee Makela
5. Opening the Closed World of Shôjo Manga av Mizuki Takahashi
6. Situating the Shôjo in Shôjo Manga av Deborah Shamoon
7. Intellectuals, Cartoons, and Nationalism During the Russo-Japanese War av Yulia Mikhailova
8. Framing Manga: On Narratives of the Second World War in Japanese Manga 1957-1977 av Eldad Nakar
9. Aum Shinrikyô and a Panic About Manga and Anime av Richard A. Gardner 
10. Medieval Genealogies of Magna and Anime Horror av Rajyashree Pandey
11. The Utopian "Power to Live": The Significance of the Miyazaki Phenomenon av Hiroshi Yamanaka
12. Heart of Japaneseness: History and Nostalgia in Hayao Miyazaki's Spirited Away
13. National History as Otaku Fantasy av Melek Ortabasi
14. Considering Manga Discourse: Location, Ambiguity, Historicity av Jaqueline Berndt

Ja, ni ser. Det är mycket seriöst. Vilket är bra. Jag blir alltid lika glad när jag ser folk ta serier på allvar. Engelskan är dock ganska svår för den med basala kunskaper. Den är skriven på ett vetenskapligt sätt med avancerade ord. Men fixar man det har man en mycket intressant läsning framför sig.

Detta är en oumbärlig bok för den som är intresserad om fakta kring serier!
Rekommenderas!

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Yasuhiro Kano är hittills mest känd för sin populära manga M×0. Men den är långt ifrån Yashuhiro Kanos enda omtyckta manga, andra är bland annat Tokyo Ants, Black City, She Monkey och Pretty Face.

Pretty Face handlar om det unga karatelöftet Rando. Dessvärre råkar han ut för en svår trafikolycka och hamnar i koma. Efter ett år vaknar han ur koman och upptäcker att hans ansikte har rekonstruerats så att han ser precis ut som sin hemliga kärlek Rina! När han kommer hem inser han att hans förläldrar flyttat och ingen vet vart. Istället tror alla att Rando är död och att han är Rinas försvunna tvillingsyster. Detta resulterar i att Rando bor hos Rina. Förvecklingarna blir (givetvis) många. 

Mangan är komplett i 6 volymer. Den slutar dock abrupt, egentligen var det nämligen meningen att den skulle ha bliviv längre. Av mig okända orsaker lades serien ner, vilket förklarar att slutet känns hastigt påkommet. Detta sänker tyvärr seriens underhållningsvärde. Den är annars vältecknad och den är mycket rolig även om ett och annat sexskämt kanske skulle ha strukits. Manuset är okej utan att vara ett mästerverk.

Pretty Face är med andra ord en typisk manga man både kan ha och inte ha utan att det egentligen spelar någon roll. 

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

The Legend of Zelda är ett TV-spel som släpptes till Nintendos konsol NES (Nintendo Entertainment System) 1986 i Japan. Spelet utvecklades av Shigeru Myamoto, som också var mannen bakom de framgångsrika Super Mario-spelen. The Legend of Zelda var banbrytande på så vis att spelaren inte var bunden till att fullfölja spelet enligt ett visst schema (även om spelet trots det var ganska linjärt).

Spelet blev så kopiöst populärt att det nu finns 15 Legend of Zelda-spel, 7 Zelda-relaterade spel samt ytterligare 5 spel där någon framträdande Zelda-karaktär finns med. Spelseriens popularitet fick också en tecknad TV-serie 1989.

Akira Himekawa är en gemensam pseudonym för de två kvinnliga mangaskaparna S. Nagano och A. Honda.
Mangaduon ligger även bakom den moderniserade, upphottade versionen av Osamu Tezukas Astro Boy, som översatts till svenska. 

Just den här Legend of Zelda-mangan har undertiteln Ocarina of Time och baseras på N64-spelet Ocarina of Time. Den finns i 2 volymer. Den är också den Zelda-manga man bör läsa först.

Mangan är av klassiskt fantasy-typ där en ung man visar sig vara speciell och utvald att rädda världen från ondska. Teckningarna är tecknad klassisk shonenmanga-stil och är av gediget hantverk. Vad som är bra med mangan är att man inte är beroende av förkunskaper kring spelet för att bli underhållen. Själv har jag aldrig gillat Zelda-spelen (de är i mitt tycke alldeles för sega) men mangan gav hyfsad underhållning. Jag är lite partisk eftersom jag fått en rejäl fantasy-manga-överdos. Men den underhåller som sagt. Dessutom är Zelda så pass välkänd att mangan bör finnas om man ser på saken ur en allmännbildande aspekt.

Rekommenderas alltså. 

Denna bok finns än så länge bara på engelska.

Brittiske Mike Conroy jobbar som frilansar-skribent och skriver främst om serier. Hans mest kända verk hittils är uppslagsverken 500 Great Comic Book Heroes och 500 Great Comic Book Villains.

500 Great Comic Book Villains är ett uppslagsverk som tar upp olika serieskurkar. Precis som Conroys tidigare bok om hjältarna är den här upplagd i olika kapitel. Dessa är manliga skurkar, kvinnliga skurkar, skurk-gäng , folkfiender (typ nazister), monster och maskiner, trollkarlar/ häxor samt skurkar från yttre rymden. Vidare innehåller boken vissa längre artiklar.

Den största skillnaden mellan den här boken och 500 Great Comic Book Heroes är att manga helt saknas. Inte ens skurkarna till de mangahjältar som nämns i 500 Great Comic Book Heroes finns med. Så vill man åt en liknande bok med mangaskurkar har Helen McCarthy gjort en bok med liknande upplägg men som bara handlar om manga. Den heter 500 Manga Heroes & Villains som även den är läsvärd. Är man en renodlad manganörd är den givetvis bättre. Men gillar man män och kvinnor i trikåer mer allmänt (som jag) är denna bok mycket läsvärd. Givetvis är den ett måste om man redan har köpt 500 Great Comic Book Heroes. Eller vice versa. De två uppslagsverken är inte kompletta om de inte står bredvid varandra.

Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Kei Kusunoki är mest känd för sina skräckmanga-serier även om hon också gjort ett par humoristiska mangaserier. Hon har dock främst riktat sin kreativitet gentemot animé. Trots det har hon flertalet populära mangaserier i bagaget såsom Diablo, Ogre Slayer, Bitter Virgin och Innocent W. 

Innocent W handlar om den kaxige och framgångsrike privatdetektiven Makoto. Han blir lejd av en mystisk kvinna för finna en äkta häxa. Ett spår leder honom till en buss med en handfull kvinnor. Bussen släpper av resenärerna i en skog och försvinner. Det visar sig att alla kvinnorna på bussen är häxor. Dessvärre gör något i skogen att de en efter en går en våldsam död till mötes. Kan Makoto göra något? Är han månne en reinkarnerad trollkarl?

Mangan är mycket våldsam. Dock gör handlingen det nödvändigt och Innocent W innehåller i mitt tycke inte (så mycket) våld för våldets egen skull. Handlingen är fyndig och underhållande. Därtill är teckningarna mycket välgjorda.

Serien är komplett i 3 volymer. 
Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Hiro Mashima är hittils mest känd för sin manga Rave Master. Den är också känd under namnet Groove Adventure Rave. Succén har gjort att mangan adapterats till animé-serie, som dock lades ner innan den hann avslutas. Lite kul är också att Rave Master är en av de första mangaserierna som översatts till spanska. Rave Master har även adapterats till 6 olika TV-spel, 1 till Nintendo GameCube, 2 till Game Boy Advanced samt tre till Playstation.

Huvudpersonen i Rave Master är 16-årige Haru Glory. En dag råkar han på den konstiga hundliknande varelsen Plue. När dessutom det onda demonkortssällskapet dyker upp inser Haru att han är utvald att leta rätt på de fem RAVE-stenar som är nyckeln till världens frälsning.

Serien är vältecknad. Den är dock lite stel i början, i både tecknarstil och handling men efter ett par volymer är stelheten helt borta. Den ger god underhållning. Den är i samma klassiska shonenstil som Bleach av Tite Kubo och One Piece av Eiichiro Oda.

Mangan är komplett i 35 volymer och dess primära målgrupp är grabbar från 13 år. Fast de flesta serieälskare oavsett kön och ålder blir nog underhållna av Rave Master.

Rekommenderas.

Denna bok finns än så länge bara på engelska.

Brittiske Mike Conroy jobbar som frilansar-skribent och skriver främst om serier. Han är mest känd för att, tillsammans med Nick Landau, Colin Campbell, Phil Clarke och Richard Burton skapat serie-priset Eagle Award 1977. Priset ges ut i flera kategorier och delas numera ut på serie-evenemanget UK´s Comic Expo.

Conroy har också skrivit ett par böcker om serier, varav de mest kända är 500 Great Comic Book Heroes och 500 Great Comic Book Villains.

500 Great Comic Book Heroes är ett uppslagsverk som tar upp olika seriehjältar. Kategorierna är manliga hjältar, kvinnliga hjältinnor, grupper, tidningshjältar, krigshjältar, westernhjältar och science fiction-hjältar. Utöver det finns det en handfull längre intressanta artiklar om seriefenomen eller vissa specifika karaktärer. De flesta av karaktärerna får ett stycke fakta medan vissa mer kända hjältar såsom Batman och Wonder Woman hamnar bland de ovan nämnda längre artiklarna. Vissa mindre kända karaktärer nämns också bara de längre artiklarna. Ett exempel på detta är Man-Thing och Swamp Thing som endast nämns i en artikel om träskmonster.

Majoriteten av karaktärerna i boken har amerikanskt ursprung, vilket inte är så konstigt eftersom superhjältar är störst där. Men lite manga har smugit sig in i boken. Under kategorin manliga hjältar finner vi Akira, Astro Boy samt Lone Wolf and Cub. Under kvinnliga hjältinnor finns Mai, the Psychic Girl. Vidare innehåller 500 Great Comic Book Heroes en artikel om manga. Men vill man ha mer om manga har Helen McCarthy gjort en bok med liknande upplägg men som bara handlar om manga. Den heter 500 Manga Heroes & Villains och är läsvärd.

500 Great Comic Book Heroes är välskriven på (relativt) lättläst engelska. Innehållet är sympatiskt och allmännbildande inom superhjältegenren, men boken är inte oumbärligt. Men väl läsvärd.
Rekommenderas.