mangabibliotekarien

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Street Fighter är en serie tv-spel från datorspelsföretaget Capcom. Spelen är typiska slagsmålspel där två karaktärer möter varandra. Varje karaktär har sina specialrörelser och slag. Det första Street Fighter-spelet släpptes 1987. Street Fighter-spelen hör till de mest kända tv-spelen någonsin och anses vara ursprunget till alla andra slagsmålspel (som Mortal Combat, Soul Blade och Tekken). Alla dessa spel är i mitt tycke mycket roliga att spela.

Spelen har flera gånger blivit film, de flesta tecknade men även en Hollywood-film med Jean-Claude Van Damme har gjorts. Och på alla Street Fighter-spelen har mangaversioner gjorts. Olika mangaskapare ligger bakom olika Street Fighter-serier men den vanligaste mangaskaparen av Street Fighter-serierna är Masahiko Nakahira. Förutom Street Fighter Alpha har han gjort Street Fighter Sakura Ganbaru och Street Fighter III Ryo Final.

Street Fighter Alpha handlar om Ryu som blivit varnad för det mörka Hadou, en dålig energi som kan övermanna en krigare och förvandla denne till en hjärtlös mördarmaskin. Ryu har dock en så stark önskan om att uppnå perfektion inom Street Fighting att hans omdöme fördunklats. Nu kan enbart hans vänner Chun-Li och Ken rädda honom från sig själv.

Street Fighter Alpha finns i två kompletta delar.

Mangan är (som så ofta) vältecknad. Handlingen är dock inte lika välgjord som teckningarna. Den är späckad med slagsmål (förvånadsvärt oblodiga sådana). Så mycket mer är det inte. Och slagsmålen till trots är det tempot i mangan trögt. Lite mer kräver vi läsare av spelbaserade serier. Det må vara kul att se sina favoritkaraktärer i ett annat sammanhang men blir det bara så här är det bättre att låta bli. Street Fighter Alpha som spel ger god underhållning, inte mangan.

Rekommenderas inte.

Följande manga finns endast på engelska.

Sportmanga är en mycket populär genre i japan. Trots detta är det få sådana serier som översätts på engelska (för att inte tala om på svenska). Den enda som hittils finns på svenska är Power av Shizuru Seino. Fast den är inte en lika renodlad sportmanga som den mycket populära Prince of Tennis.

Prince of Tennis är en storsäljare i Japan och en riktig långkörare. I skrivande stund är den inte färdig men det finns över 30 delar. Den finns även som animé och i en hel massa TV-spelsvarianter. Prince of Tennis har även satts upp som musikal i Japan och musiken har sålts i miljoner.

Mangan handlar om 12-årige Ryouma. Han är så pass duktig på tennis att han väcker mycket uppmärksamhet och avundsjuka i skolans tennisklubb trots sin ringa ålder. Många äldre tennisspelare klarar inte av att förlora mot en 12-åring och missnöje och skadade egon jäser på skolan. Men det bryr sig inte Ryouma om, hans mål är att en dag vinna över sin far som är en tennislegend.

Som fallet är med de flesta sportmangorna behöver man inte vara intresserad av sporten i fråga för att gilla böckerna. Man dras med i handlingen i alla fall. På något sätt är det inte sporten som är i fokus i sportmangorna utan skismen mellan antagonister och protagonister, alltså den vanliga kampen mellan gott och ont. Det är lika spännande att se en kamp med tennisracketar som det är att läsa en kamp med svärd eller liknande. Skillnaden är egentligen inte så stor i mangavärlden.

Konomi har gjort en vältecknad och underhållande manga. Prince of Tennis är späckad med fart och fläkt, dock finns det lite romantik som på ett bra sätt emellanåt sänker tempot och låter oss läsare pusta ut mellan tennisbataljerna. Och gillar man tennis får man nog sitt lustmäte uppfyllt. Men som sagt, jag som är totalt ointresserad av tennis gillar den skarpt.

Rekommenderas.

Mangan har skapat stort intresse för japan och dess kultur bland ungdomar. Detta försöker givetvis förlagen tjäna på. Därför kommer det en del faktaböcker kring japan och dess historia och kultur med ungdomar som målgrupp. Om denna bok hör dit eller inte kan förvisso diskuteras. Åtminstonde är den nog för svår och gedigen för att passa ungdomar. Men manga intresserar som bekant även vuxna.

Samurajerna: deras historia och ideal tar upp samurajandan i Japan, både förr och nu. Vi läsare får även ta del av ett par av Japans mest berömda hjälteberättelser vilka samurajmytologin bland annat utgår ifrån.

Monica Braw är historiker och expert på Japan. Hon medverkade även i den fantastiska boken Manga - från Hokusai till Dragon Ball (red. Birdie). Juhani Lompolo har gett ut flera böcker om japansk historia i Finland. Bägge har varit utrikeskorrespondenter i Japan.

Samurajerna: deras historia och ideal är för späckad med fakta. Braw och Lompolo är lite för duktiga och kunniga för sitt eget bästa. Boken skulle ha mått bra av att kompimeras. Jag tänker på ordstävet "Less is More" vilket boken dessvärre inte uppnår. Synd på ett så intressant ämne. Samuraj: krigarens väg av Ito och Louis är betydligt bättre.

Rekommenderas inte.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Att atombombningen under andra världskriget satt sina spår i Japans kulturarv är inte så svårt att förstå. Många mangaserier har skrivits om de hemska händelserna, varav Barefoot Gen av Keiji Nakazawa torde vara den mest kända.

Town of Evening Calm, Country of Cherry Blossoms består av tre serienoveller (från 1955, 1975 och 1990) som utgår från japaners syn på andra världskriget och atombomberna som släpptes över Japan. Dock utan att överhuvudtagen nämna ordet atombomb eller att visa massakern.

Den första historien handlar om en ung sömmerska. Hon har förlorat nästan hela sin familj i bombattacken och tar nu hand om sin sjuka mor. De andra båda sammanlänkade historierna berättar om en ung pojkaktig flicka och hennes kompis, både som barn och som vuxna.

Denna storsäljande manga har blivit tilldelad flera priser, bland annat Grand Prize på 8th Japan Media Arts Festival (2004) och New Life Award vid 9th Osamu Tezuka Cultural Prizes (2005).

Town of Evening Calm, Country of Cherry Blossoms är tecknad i klassisk mangastil men med en intressant nästan naivistisk touch. Detta gör att den känns originell och fräsch. Detta är mer eller mindre en renodlad vuxenmanga vilket gör att mangaläsare som är vana med Dragon Ball (av Toryiama)och One Piece (av Oda)kanske skräms bort av det sävliga tempot. Vilket vore synd för det är fina lågmält tragiska och samtidigt livsbejakande historier i Kounos prisbelönta och tankeväckande manga.

Rekommenderas.

Denna manga finns än så länge endast på engelska. Dock gick den ett tag på svenska i den nu nedlagda tidningen MangaMania.

Kobayashis mest populära manga hittils är just School Rumble men hans senaste, Natsu no Arashi har också rönt uppmärksamhet i Japan.

School Rumble handlar om Tsukamoto Tenma som tror att killarna på skolan inte lägger märke till henne. Harima Kenji är skolans mest ökände bråkstake och blir plötsligt upp över öronen förälskad i Tenma. Han vill berätta hur han känner för henne men vet inte riktigt hur han ska bära sig åt.

Detta är en typisk japansk humormanga med tafatta överspelande karaktärer. Och visst är det roligt. Och otroligt löjligt emellanåt. Men Kobayashis manga spritter av glatt humör och det är svårt att inte smittas av det. School Rumble är absolut inget mästerverk men piggar verkligen upp om det skulle behövas. Passar för 13-åringar och uppåt.

Inget måste-inköp men rekommenderas ändock.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Mangan handlar om Jan, en arrogant, självsäker och duktig ung kock på topprestaurangen Gobancho i Tokyo. Han utmanar och blir utmanad andra skickliga kockar på diverse matlagningsdueller om vem som kan skapa de bästa rätterna.

Detta är en sorts Gurumemanga, alltså matlagningsmanga. Iron Wok Jan! innehåller dock inte renodlade recept (även om en del recept faktiskt finns insprängda). Istället får vi ta del av överspelande kockar (och kockor) som lagar mat mer eller mindre med livet som insats. Matlagning är lika med tävling är mantrat i Iron Wok Jan! Och det är otroligt underhållande att läsa om förorättade kockar i prestigefyllda tävlingar som är lika intensiva som kung-fu tävlingar.

Tempot är högt och teckningarna välgjorda. Det enda irriterande är att alla kvinnor har bisarrt stora bröst (borde inte dom vara i vägen under matlagningen?). Men trots detta sexistiska drag har jag blivit helt såld på Iron Wok Jan! och har som ambition att äga alla delarna i denna fantastiska mangaserie. Detta hör till det bästa jag läst. Lägg därtill att det finns mycket få Gurumemanga på engelska (och ingen alls på svenska, tyvärr) och Iron Wok Jan! har en given plats på varje välsorterad serieavdelning. Serien torde passa 15-åringar och uppåt.

Rekommenderas varmt.

Mangan har skapat stort intresse för japan och dess kultur bland ungdomar. Detta försöker givetvis förlagen tjäna på. Därför kommer det en del faktaböcker kring japan och dess historia och kultur med ungdomar som målgrupp. Samuraj: krigarens väg  är ett bra exempel på detta. Samurajer är nämligen ett vanligt fenomen i manga (Naruto av Masashi Kishimoto är ett bra exempel på detta). Så boken torde väcka intresse.

Samuraj: krigarens handlar om samurajerna i den japanska historien och tar upp om hur livet förmodligen såg ut för en samuraj, både i fred och krig, vad de åt och drack och hur deras fritid såg ut. Boken innehåller även (vackra) bilder från målningar och träsnitt samt fotografier från den senare samurajperioden i slutet av 1800-talet.

Detta är en gedigen bok. Många faktaförfattare har i mitt tycke svårt att begränsa sig och skriver för mycket och ingående om sitt ämne. Denna författarduo går inte i den fällan utan lyckas istället begränsa sig och göra en lättläst och intressant bok om samurajer. Den stora behållningen är de fantastiska bilderna. Men texten i sig är givetvis intressant.

Borde passa alla japanintresserade, från högstadiet och uppåt.

Rekommenderas

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Kare Kano handlar om Yukino Miyazawa. Att vara den perfekta eleven på skolan betyder allt för henne. Men så en dag får hon konkurrens av  Soichiro Arima. Hon hatar honom för att han är minst lika duktig som hon. Dock kan hon inte nära sitt hat som hon vill efterson hon börjar bli kär i honom. Denna manga har gått som animé under titeln His and Her Circumstances.

Första delen av Kare Kano innehåller dessutom en fristående manganovell, The Tiger and The Chameleon.

Kare Kano är en mycket romantisk manga. Den är vältecknad och håller ett relativt lågmält tempo för att vara en Shojomanga (tjejmanga). Den passar väldigt väl för 13-åringar och uppåt (då förmodligen främst tjejer). Handlingen är underhållande men... Efter ett par pocketdelar blir det lite tradigt. Som så ofta håller denna manga på för länge (blir för många delar). Vilket är synd för den är egentligen läsvärd. Men så urvattnad att jag inte kan rekommendera den blir den inte. Hade dock Tsuda gjort färre delar skulle jag vara mera lyrisk över hennes verk.

Sammanfattningsvis: en manga man både kan ha och inte ha. Rekommenderas dock eftersom de positiva i mangaserien överväger det negativa.

Denna manga finns än så länge endast på engelska.

Togashi är en framgångsrik mangaka (mangaförfattare) som inte bara täljt guld med Hunter X Hunter utan även med mangan YuYu Hakusho. Däremot verkar Togashi vara lite lynnig (rykten säger i och för sig att han är sjuk) för emellanåt är det oerhört långa uppehåll mellan mangadelarna (det längsta uppehållet hittils varade i ungefär ett år).

Huvudpersonen i Hunter X Hunter är Gon, en naiv men kunnig pojke som vill bli en Hunter eftersom hans pappa (som Gon aldrig träffat) är en sådan. Hunters är specialjägare som söker upp skatter, magiska vidunder men ibland även andra människor. För att bli en Hunter krävs licens. Dessa licenser är inte det lättaste att få, bara en på hundra klarar av de svåra testerna i Hunter-examen. Givetvis får vi följa Gon och flera vänner (och fiender) han träffar på vägen mot att bli en Hunter.

Det finns många element som påminner om andra otroligt populära shonen-serier (manga riktad mot tonårspojkar) som Dragon Ball av Toryiama och One Piece av Oda. Precis som i dessa är huvudpersonen en liten, naiv men otroligt stark och duktig pojke. Likheterna mellan Gon och Son-Goku (Dragon Ball) och Ruffy (One Piece )är slående. Men denna typ av hjältar som inte förstår att dom är duktiga är mycket underhållande att läsa om. Och 12-årige Gon är inget undantag.

Precis som jag skrev om mangan Bleach av Kubo är det mig en gåta att Hunter X Hunter ännu inte översatts på svenska. Jag tror att den skulle bli en lika stor succe i Sverige som ovan nämnda Dragon Ball och One Piece. Togashi har skapat en underhållande komisk actionmanga som därtill givetvis är vältecknad. Jag förstår populariteten (mangan brukar hamna på topp tio av de mest sålda serierna). Däremot är serien lång och är i skrivande stund inte avslutad. Populära mangaserier tenderar att bli för långa för sitt eget bästa (som just både Dragon Ball och One Piece, som blev urvattnade med tiden). Men än så länge verkar Hunter X Hunter inte gå den vägen utan håller fortfarande hög klass. Risken är kanske större att Togashi helt enkelt inte avslutar den i och med hans många (och ibland långa) uppehåll.

Den passar för 13-åringar och äldre. Rekommenderas.

Ytterligare en faktabok på min blogg som inte är mangarelaterad men likväl handlar om japansk populärkultur.

Ordet Kawaii betyder gullig,söt o. dyl. och är en egenskap som sedan tidigt 1970-talet kommit att bli en mycket framträdande och eftersträvansvärd kvalitet i japansk populärkultur. Kawaii används ofta utanför Japan för att just beskriva en speciell japansk estetik. (Hello Kitty är ett bra exempel på Kawaii).

Boken Kawaii är en djupdykning i japansk populärkultur med stort fokus på ett fenomen som är vanligt i Japan, pojkband (där pojkarna i banden verkligen är pojkar, kring 12 år). Beundrarinnorna till dessa pojkband är förvisso mestadels tonårsflickor men en förvånadsvärt stor del av av fanbasen utgörs av vuxna kvinnor. Dessa otroligt populära ynglingar är stommen i en miljardindustri. Kawaii handlar bl.a. om talangagenturen Johnnys & Associates och alla sjungande, dansande pojkband som blir megastjärnor via den agenturen.

Författarinnan har följt idolhysterin på nära håll i tio år och är själv ett fan. Vi får bland annat läsa om handskakningsceremonier där 150 000 gråtande fans köar för att få skaka hand med sina idoler.

Som så ofta med japansk populärkultur häpnar jag och tror knappt mina västerländska ögon. Lindqvist erkänner öppet i boken att hon är ett stort fan av ynglingarna som produceras av Johnny & Associates men lyckas ändå skriva med ett kritiskt granskande öga. Och det är mycket intressant läsning. Pojkbanden är en så stor japansk företeelse att hänvisningar/ anspelningar i manga och TV-spel är vanligt (t.ex. är karaktären Tidus från Final Fantasy x den copyrightade Hideaki Takizawa från just agenturen Johnnys & Associates).

Även manga tas upp i Kawaii och då med fokus på Shonen-ai (kärlek mellan pojkar).

Det finns överhuvudtaget hur mycket intressant som jag skulle vilja skriva om på bloggen. Men bibliotekarien i mig säger istället: "Läs boken". Den rekommenderas. Aldrig har jag fått en så bra insikt i den fascinerande (och i mitt tycke bisarra) japanska kulturen. Alla japanintresserade ungdomar (och vuxna) skulle få ut mycket av Kawaii.

Rekommenderas som sagt!