mangabibliotekarien

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Akihisa Ikeda är relativt ny på magnafronten och Rosario + Vampire är mangakans största succé hittils.

Huvudpersonen i Rosario + Vampire är slashasen Tsukune, vars dåliga betyg bara räckte för att komma in på ett gymnasium: Monster High. Av en ren slump råkar Tsukune komma in på en skola där det visar sig att alla andra lärare och elever är monster. Första dagen råkar skolans sötaste tjej sätter tänderna i honom. Men hur ska han lyckas höja sina betyg i ett plugg där varulvar och vampyrer utkämpar krig på skolgården?

Mangan är komplett i tio delar. Dock har det kommit en uppföljare, Rosario + Vampite II som i bloggande stund är pågående.

Rosario + Vampire är en rolig mangaserie. Den är tillräckligt kort för att inte bli upprepande och seg. Teckningarna är kompetenta utan att vara fantastiska. Precis som mangan. Den är långt ifrån ett mästerverk men ger flera skratt, vilket inte är fel. God underhållning för stunden.

Rekommenderas.

                             

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Junji Ito inledde sin karriär med att 1987 vinna serieantologin Nemuki's Halloween Monthly's årliga skräckmangapris, Umezu-priset, (uppkallat efter skräckmanga-legenden Kazuo Umezu). Inte direkt en dålig start på karriären! Därefter har Ito släppt ett antal skräckmangaserier. Flera av hans verk har även filmatiserats. Bland hans kända verk kan nämnas Uzumaki och  Museum of Terror.  En annan populär manga är Gyo.

Huvudpersonerna i Gyo är det unga paret Tadashi och Kaori. Paret råkar på en konstig fisk med ben och sakta men säkert får paret uppleva en skräckvärld som kommer från under havsytan som bland annat hajar försedda med ben. Till sist sprids de självgående fiskarna över hela Japan.

Som så ofta fallet är med Itos berättelser är manuset det läskigt, fyndigt och oförutsägbart. Teckningarna förstärket stämningen väl och speciellt de benförsedda hajarna ser mycket otäcka ut.

Denna renodlade vuxenmanga är komplett i 2 volymer.
Rekommenderas.

Bakom pseudenymen Clamp finns Nanase Ohkawa, Mokona Apapa, Mick Nekoi och Satsuki Igarashi. De är mangavärldens mest produktiva team med många succéer bakom sig. På svenska finns i skrivande stund Chobits, xxxHolic och Magic Knight Reynearth.

Hjältarna i Tsubasa är samma som i CLAMPS tidigare serie Card Captor Sakura, d.v.s. prinsessan Sakura och hennes arkeologvän Syaoran. En dag går prinsessan Sakura till en ruin där Syaoran håller på att utforska och råkar väcka en uråldrig kraft. Sakuras minnen slås i bitar och sprids för vinden. Syaoran måste nu resa mellan olika världar och dimensioner för att samla ihop dem igen så att Sakura kan minnas vem hon är. Längs hans resa i olika dimensioner och världar dyker karaktärerna från CLAMPS alla tidigare mangaserier upp. Dessutom är detta en systerserie till xxxHolic och samma scener dyker emellanåt upp i Tsubasa, men från en annan synvinkel.

Det är mycket underhållande, speciellt om man läst CLAMPS tidigare verk (varav merparten är riktigt bra). Med "fel" manusförfattare skulle detta kunna bli rörigt, men CLAMP går inte i den fällan. Istället är det ett riktigt underhållande äventyr som innehåller både action, kärlek och humor vi kräsna mangaläsare bjuds på.

Den passar väl för 13-åringar och uppåt. Mangan är i bloggande stund pågående så det är oklart hur många delar den kommar att bli. Mer än 23 blir det i alla fall. Men har man den här serien på sitt välsorterade bibliotek borde man även ha xxxHolic. Serierna vinner mycket på om dom läses samtidigt.

Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

I unga år jobbade Matsuri Hino i en bokhandel. Nu finns istället hennes böcker i de flesta bokhandlar som har manga (i alla fall bokhandlar som har manga på engelska). Efter att ha gjort mangaserier som Toraware no Minoue och MeruPuri slog hon igenom på allvar med Vampire Knight. Nu har hon kommit på engelska med sin nya manga Wanted.

Mangan är en piratserie. Den handlar om Armeria som, genom att lura alla runt omkring henne att hon är en pojke, tar sig ombord ett piratskepp. Detta eftersom hon tänker hämnas på kapten Skull eftersom denne kidnappade hennes första och enda riktiga kärlek. Kapten Skull är en arrogant och våldsam man, men är samtidigt en riktig tjejtjusare, och olyckligtvis inser han att Armeria är en kvinna. Intrigerna kan börja.

Det märks att Matsuri Hino tidigare gjort Vampie Knight. Wanted har en liknande stämning men står ändock på egna ben. Skillnaden är inte bara att det tidigare var blodtörstiga vampyrer och nu blodtörstiga pirater. Teckningarna är välgjorda och handlingen intressant och engagerande. Men precis som fallet är i hennes böcker kan det ibland vara lite svårt att skilja personerna åt eftersom dom är tecknade så lika. Men boken är så pass intressant att det inte gör så mycket.

Mangans primära målgrupp är flickor från 13 år men jag vågar nog påstå att även grabbar får ut mycket av den.
Den är komplett i 1 volym
Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Jiro Taniguchi är en populär och väl ansedd mangaka (mangaförfattare) som har hållit på länge. Han debuterade 1970 med Kareta Heya. Några år senare inledde han ett samarbete med Natsuo Sekigawa som resulterade i flera mangaserier som City Without Defense, The Wind of the West is White och Lindo 3. Men deras mest populära manga blev trilogin Bocchan No Jidai som duon 1998 fick anrika priset Osamu Tezuka Culture Award för. Men Jiro Taniguchi har även haft stora framgångar utan samarbetet Sekigawa. Han har förärats Shogakukan prize för sin manga Inu wo Kau och gjort många uppmärksammade serier.

En av dessa är Walking man (Aruku Hito) som blivit internationellt uppmärksammad. Vilket är lätt att förstå eftersom det är en mycket säregen serie. Det är (nästan) helt utan text och har egentligen inte heller någon handling. Det handlar om en man som promenerar.

Trots att den inte handar om något mer är det en mycket läsvärd manga. Man blir tagen av stämningen i den.

Den är komplett i en volym.
Rekommenderas varmt.

Digimon kom i kölvattnet efter den kopiöst populära pokemon-vågen. Digimon finns som både animé- och manga-serie men finns även i form av samlarkort, tv-spel och leksaker.

Det finns flera olika digimonserier, som C'Mon Digimon, V-Tamer, Digimon Chronicle, D-Cyber och denna, Digimon Next. Alla handlar på olika sätt om människor som duellerar mot varandra med olika digimonster.

Digimon är en förkortning för digital monster och är just monster i olika former som lever i en värld kallad Digivärlden. Den är en parallell värld uppbyggd av data från den riktiga världen. Digimon Next är (tack och lov) inte lika söt som pokemon och innehåller mer fart och fläkt. Men serien lider av samma grundproblem som pokemon. Är man inte inne i digimonvärlden får man inte ut så mycket av mangan. Digimon Next har följaktligen svårt att stå på egna ben.

Är komplett i 4 delar.
Rekommenderas inte

Jiro Taniguchi är en väl ansedd mangaka (mangaförfattare) som har hållit på länge. Han debuterade 1970 med Kareta Heya. Några år senare inledde han ett samarbete med Natsuo Sekigawa som resulterade i flera mangaserier som City Without Defense, The Wind of the West is White och Lindo 3. Men deras mest uppskattade manga blev trilogin Bocchan No Jidai som duon 1998 fick anrika priset Osamu Tezuka Culture Award för. Men Jiro Taniguchi har även haft framgångar utan samarbetet med Sekigawa. Han har förärats Shogakukan prize för sin manga Inu wo Kau och gjort många uppmärksammade serier. En av hans mest väl ansedda serier här i väst är The Walking Man.

Jiro Taniguchi har alltid varit intresserad av att teckna djur och natur. Eller egentligen verkar allt naturliv intressera honom. Därför är det kanske inte så konstigt att en av hans stora författar-förebilder är Jack London (som är mest känd för Skriet från vildmarken). Och det är Jack London som indirekt (och ibland direkt) står i fokus i mangan The Ice Wanderer. Boken består av 6 manganoveller där den första handlar om en ung Jack London. De övriga handlar (dock med ett undantag, där huvudpersonen är en ung aspirerande mangaförfattare) om vildmarksliv där människan interagerar med allt från vargar till blåvalar.

The Ice Wanderer är tecknad i så kallad gekiga-stil (realistisk tecknad). Tecknngarna är mycket välgjorda, speciellt djuren är mycket verklighetstrogna. Jiro Taniguchi har som ambition att göra en "Taniguchisk" variant på Jack Londons böcker. Det lyckas han med väl. I mina ögon är det dock inte enbart positivt. Jag har svårt att hålla intresset uppe då jag läser Jack London. Så är också fallet med The Ice Wanderer. Förvisso är vissa av novellerna läsvärda, speciellt den sista där en blåval söker sig till en "blåvals-kyrkogård". Men de flesta av novellerna ger mig bara en lätt gäspning. Det finns inget driv i dom. Fina teckningar och litterära ambitoner till trots, The Ice Wanderer ger mig ingen vidare underhållning. Däremot kommer nog Jack Londons beundrare att få ut en del av denna vuxenmanga.

Den är komplett i en volym.
Rekommenderas (dock en svag rekommendation).

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Pokemon är en världsindustri. Pokemon finns som Game Boy-spel, TV-spel, samlarkortspel, flera olika serievarianter, TV-serier och långfilmer. Pokemon skapades av speldesignern Satoshi Tajiri kring 1995.

Pokemon utspelar sig i en värld där det inte längre finns "vanliga" djur, utan istället olika pokemonvarelser. I denna värld är det ett populärt fritidsintresse att fånga in Pokémon, träna dem och tävla med dem mot varandra. Eftersom Pokémon kan vara kraftfulla kan de även användas av onda figurer för mer brottsliga syften.

Pokemon började som sagt som spel men avknoppades snabbt till andra områden, som filmer, leksaker och böcker. Pokemon Special är en mangaserie som baseras på tv-spelen. Kusaka Hidenori är författaren bakom dessa medan Mato tecknade de nio första delarna. På grund av sjukdom ersattes han av Satoshi Yamamoto som fortsatt sedan dess.

Som en del i hela pokemon-världen antar jag att serien fungerar. Men har man inte spelat något av spelen eller sett filmerna blir det inte så intressant. Serien klarar inte av att stå på egna ben utan känns mest som en ursäkt att visa upp olika figurer. Alla karaktärer är dessutom ovanligt platta för att vara en manga. Mangaserier utmärks annars av att alla karaktärer är så mångdimensionellt porträtterade.

Teckningarna, både av Mato och Satoshi Yamamoto är välgjorda, men de hjälper föga när handlingen är så trist. Dessutom är pokemon ute nu (i Sverige) och är intressant mest som ett 1990-talsfenomen.

Seriens primära målgrupp är nio-åringar och äldre. Den är pågående men ges ut ytterst sporadiskt.

Rekommenderas inte.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Kazuo Umezu är en legendarisk mangaka (mangaförfattare). Han har blivit världskänd för sina skräckberättelser, som Scary Book och Drifting Classroom. Dessa har gjort att han ibland kallas för mangavärldens svar på Stephen King.

Cat Eyed Boy är en samling manganoveller som alla handlar om den mystiske kattögonpojken. Han är en männsika med kattögon vilket gör att människor är rädda för honom. Därför vandrar han världen runt och vart han än går händer underliga och obehagliga saker. Ibland är kattögonpojken bara en observatör, ibland är han huvudpersonen i berättelserna.

Cat Eyed Boy är ganska grotesk.  Den grovkorninga teckningsstilen harmonierar väl med berättelserna som är brutala och bitvis äckliga. Jämförelserna med Stephen King är fullt förståeliga. Mangaberättelserna är, precis som Kings berättelser, alltid intressanta och mycket läsvärda.

Detta är en renodlad vuxenmanga som mår bäst bland vuxenserierna.
Det finns två volymer av Cat Eyed Boy, men dom är helt fristående.
Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

David Hine är en veteran i seriebranschen och har skrivit manus till ett otal serier. Bland de mest kända han arbetat med är X-men, Daredevil: Redemption och Spawn: the Armageddon collection.

Hans Steinbach är en tyskfödd serietecknare som i unga år rest världen runt med sin familj och bott i bland annat Syrien, Frankrike, Kanada, USA och Libanon. Han tecknar i så kallad mangastil och i och med mangans segertåg världen över marknadsförs hans serier som manga. Hans största succé hittils är A Midnight Opera men samarbetet med Hine har gjort att Poison Candy kan bli en ännu större succé.

Ska man vara petig är Poison Candy ingen renodlad manga men den marknadsförs som en sådan (kallas även world manga) och är utgiven av förlaget Tokyopop som mestadels ger ut manga. Men det spelar ingen roll vad en serie kallas för om den är bra. Vilket Poison Candy är.

Serien utspelar sig i en värld där ett virus infekterat en handfull tonåringar världen över. Detta har lett till att ungdomarna fått superkrafter, men har också förkortat deras liv. Givetvis försöker forskare hitta botemedel mot den dödliga sjukdomen. Mestadels för att ungdomarna tack vare sina superkrafter kan orsaka skada på sig själva och andra runt omkring. Dessutom vill vissa individer utnyttja tonåringarna som soldater.

Poison Candy är en blandning av klassiska amerikanska superhjäleserier och asiatisk manga. Blandningen är lyckad och serien känns fräsch och inte bara en variant av X-men eller Akira som man skulle kunna tro. Serien har en egen ton och är dessutom vältecknad.

Mangan ska utkomma i tre volymer och riktar sig till 15-åringar och uppåt.
Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

En av de mest populära genrer inom manga i Japan är Mecha. Mecha är oftast actionäventyr där olika gigantiska robotar, vanligtvis med mänskliga piloter, slåss mot varandra. Bland de mest populära mecha-mangaserierna kan nämnas Neon Genesis Evangelion av Yoshiyuki Sadamoto/Gainax och Mobile Suit Gundam Seed av Masatsugu Iwase. Japaner verkar inte få nog av genren och det utkommer nya titlar hela tiden. En av dessa är Phantom, med manus av Ki-Hoon Lee och tecknad av Seung-Yup Cho.

Seriens huvudperson är K, en ung men mycket duktig pilot i Neo Seoul-polisens mobila enhet. Han kämpar mot terrorister som attackerar staden. I en av dessa attacker skadas K's partner svårt. K blir förvirrad och cynisk av anti-terrorist-organisationens brist på engagemang för skadade piloter. Han bestämmer sig för att lämna polisen men är snart tillbaka på slagfältet, redo att slåss för rättvisan. Denna gång kämpar han dock för andra sidan.

Det märks att Ki-Hoon Lee är en beundrare av Mobile Suit Gundam Seed. Phantoms påminner en hel del om den, kanske för mycket. Den har lite svårt att stå på egna ben och känns bitivis som en ren efterapning. Seung-Yup Chos teckningarär dock förstklassiga och de uppväger i viss mån det lite haltande manuset. Det gör att mangan sammanfattningsvis är läsvärd men är långt ifrån den bästa mechan som gjorts. Ska man bara ha en mecha-manga är Neon Genesis Evangelion överlägset bäst.

Phantom riktar sig till tonåringar från 13 och är komplett i fem delar.

Rekommenderas, men endast om man anser sig behöva fler Mecha än Neon Genesis Evangelion.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

One Pound Gospel är ett av Rumiko Takahashis tidigare verk. Med på grund av hennes otroliga popularitet via Ranma 1/2 och Inu Yasha ges One Pound Gospel ut på nytt på engelska. Vilket jag, och många med mig, välkomnar!

Rumiko Takahashi kallas inte för inte mangans prinsessa. Hon är idag en av de mest populära serieskaparna i Europa, USA och Asien med över 100 miljoner sålda exemplar. Förutom de serier jag nämnt ovan har hon även täljt guld med Mermaid Saga och Maison Ikkoku.

One Pound Gospel handlar om den unge boxaren Kosaku. Han är egentligen mycket duktig men är alldeles för svag för mat och har ingen som helst discipin. En dag träffar han en ung nunna, och deras vänskap (kärlek?) verkar sakta men säkert få Kosakus liv på tätsida igen.

Beskrivningen av handlingen ovan får det att låta som om mangan är en sansad, seriös historia. Det är den inte utan är full av den galenskap som Rumiko Takahashi är känd för. Det märks att det är en av hennes tidigare verk för riktigt lika galen som Ranma 1/2 är den inte. Men tillräckligt. Handlingen är rolig, fyndig och oförutsägbar och handlingen passar väl till hennes karaktäristiska teckningsstil. Boxningsscenerna är dråpliga och oblodiga. Att den endast är i fyra volymer är också bra, serien hinner inte bli enformig som Ranma 1/2 trots allt blev.

Mangan fungerar väl för alla från 13 och uppåt. Den är komplett i fyra delar.
Rekommenderas varmt.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Laya, the Witch of Red Pooh är en samling manganoveller. De handlar alla om den unga häxan Laya och olika individer som råkar hamna hos henne. Dessa är bland annat en kedjerökande katt och en mycket vacker ung man som egentligen är en förklädd kråka. Den premissen låter ju lovande. Det låter ju som om man kunde få några underhållande stunder av denna manga. Desvärre blir så inte fallet. Laya, the Witch of Red Pooh är en mycket tråkig manga. Den verkar försöka vara hipp och knasig men det blir bara ett försök. Mangan känns tom och meningslös. Dessutom är den dåligt tecknad.

Vem, eller vilka, som ligger bakom pseudenymen Yo Yo är inte känt men albumet kommer från samma mangastudio som tidigare utkommit med Ragnarök. Vilket inte heller talar till denna mangas fördel.

Det finns ingen som helst anledning för någon att köpa denna manga. Det är inte klart hur många volymer den kommer att utkomma i. Förhoppningsvis inte så många.

Rekommenderas inte.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Maki Murakami blev mycket uppmärksammad med sin manga Gravitation, med manlig homosexualitet som tema. Temat, som kallas för shonen-ai är ett vanligt och populärt tema i japan. Lustigt nog ä det främst kvinnliga artister som skriver shonen-ai och målgruppen är unga kvinnor. Hur som helst, framgången med Gravitation ledde till att Murakami valde att göra en uppföljare, Gravitation Ex, som tar vid där Gravitation slutade.
   
Gravitation Ex börjar med att Eiri Yuki och Shuichi reser till New York för att besöka graven över Yukis första kärlek, Yuki Kitagawa. De får veta att Yuki har en son, Riku, och paret tar med sig pojken tillbaka till Japan. Nya konflikter kan börja!

Gravitation Ex är en ren uppföljare och håller samma höga standard som Gravitation. Lika vältecknad och lika bra manus. Det är dock i skrivande stund oklart hur många delar uppföljaren kommer att bli eller hur snabbt delarna kommer att släppas.

Rekommenderas dock. Men kom ihåg att man bör ha läst Gravitation innan man ger sig i kast med denna uppföljare.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Tehjo Tenge är pseudenymen Oh! Greats första stora succé innan han nådde ännu högre höjder med den ofantligt populära Air Gear. Egentligen heter han Ito Ōgure.

Mangan utspelar sig i en skola där det inte är provresultaten som avgör vilken klubb som är den bästa. (I japan är alla studenter med i olika aktivitetsklubbar efter skolan, något som inte är så vanligt här i väst). Här avgörs striden istället med knytnävarna. Den klubb som är mest slagsmålbenägen är Juken-klubben och det är denna klubbs medlemmar vi läsare får följa. Mangan riktar sig till en (ung) vuxen publik.

Tenjho Tenge finns både som manga och animé vars soundtrack även det sålts i stora mängder. Precis som Air Gear är Tehjo Tenge mycket vältecknad. Men vill man vara lite elak består boken av unga mangafigurer i coola eller sexiga poser. Precis som Air Gear. För mig faller handlingen platt till marken och verkar mest vara en ursäkt för alla slagsmålen (en och annan halvexplicit sexscen finns med för omväxlingens skull). Egentligen är Oh! Greats succéer mig en gåta. Eller kanske inte, sex och våld säljer ju, men någon handling kunde man ju hoppas på. Hur som helst finner jag Tenjho Tenge vara en tråkig manga.

Rekommenderas inte.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Matsuri Hino var från början föreståndare till en bokhandel innan hon bestämde sig för att finnas i bokhandlar på ett helt annat sätt, d.v.s. i bokform. Vilket hon lyckades med relativt snabbt, bara nio månader efter att hon bestämde sig för ett karriärbyte blev hennes första verk, Kono Yume ga Sametara publicerat i den japanska tidningen LaLa DX. Hon slog igenom med serierna Toraware no Minoue och MeruPuri. Men hennes största succé hittils är Vampire Knight som även  finns även som CD-bok i japan.

Vampire Knight handlar om Yuki Cross som tillsammans med sin kompanjon Zero arbetar på Cross-akademin. Det är dock en mycket speciell skola, på dagarna går vanliga mänskliga elever där, men på nätterna fylls den av vampyrer som går i nattskola. Yukis och Zeros uppdrag är att se till att ingen kommer till skada i skymningen, när de båda grupperna byts ut. Zero föraktar vampyrerna medan Yuki fascineras av dem (särskilt en av dem). Kanske på grund av att Yuki tio år tidigare räddades undan en vampyrattack, vilket hon inte längre minns.

Mangan är i skrivande stund inte färdig kommer att utkomma i minst nio delar. Den riktar sig främst mot tonårsflickor som gillar vampyrer och goth. Den är vältecknad, även om huvudpersonerna i mitt tycke ser för likadana ut. Det är något jag brukar ha problem med i viss shojo-manga (tjejmanga). Men handlingen är spännande och oförutsägbar. Det är en bra blandning av thriller, romantik och goth. Gillar man sånt får man sitt lystmäte här.

Den rekommenderas

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Förutom Stone är Sin-Ichi Hiromoto mest känd för att ha gjort en mangafierad version av Star Wars: The return of the Jedi.

Stone utspelar sig i en framtid där stora delar av jorden ödelagts. Nästan all grönska är borta och jorden är till stora delar täckt av sand. Men inte vilken sand som helst utan en sorts kvicksand som bokstavligt talar gör världen till ett hav av sand. I detta hav kretsar hiskeliga sandvalar. Då den unge Zizi råkar döda en gravid val blir hon förvisad från sin hemö och beger sig iväg på ett piratskepp. Det visar sig (givetvis) att Zizi bär på mstiska krafter och egenskaper.

Stone är annorlunda tecknad för att vara en manga. Hiromotos bilder är betydligt mer mörka och murriga än vad som är vanligt. Men när man väl sett sig mätt på de originella teckningarna finns inte mycket mer att se. Stone är en tråkig science fictionhistoria som inte engagerar. Den är fylld av referenser till annan science fiction-litteratur och filmer. Men det känns dessvärre inte fyndigt (jag brukar älska referenser) utan man påminns bara om annan litteratur/film som är mycket bättre.

Mangan är komplett i två delar och riktar sig gentemot en science fiction-intresserad vuxen publik.

Rekommenderas inte.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Ryoichi Ikegami är en gigant inom manga. Framför allt i väst. Han är en av de första mangaskaparna som slog igenom i väst eftersom hans realistiska teckningsstil påminde en hel del om den västerländska stilen. Ikegami anses vara det allra största namnet inom gekiga. Gekiga betyder just realistisk manga, såväl teckningsmässigt som historieberättandemässigt. Dock är det inte Ryoichi Ikegami som skrivit manus. Han är känd för att samarbeta med författare. Tillsammans med Kazuya Kudo gjorde han Mai the Psychic Girl och med Sho Fuimura har Ikegami gjort den mycket populära och hyllade Sanctuary.

Kazuo Koike har för alltid hamnat i seriens historieböcker för sin serie Lone Wolf and Cub som han gjorde tillsammans med Goseki Kojima. Den översattes även till svenska under 1980-talet, då med namnet Samuraj.

Tillsammans har Ryoichi Ikegami och Kazuo Koike gjort den mycket omtyckta Crying Freeman. Mangan handlar om Yo Hinomura. Han jobbar som lönnmördare åt den kinesiska maffian och är känd (och fruktad) under namnet Crying Freeman, lönnmördaren som gråter över varje spillt liv. Gråten beror på att Yo blivit hjärntvättad av maffian till den grad att han inte kan stå emot order att döda. Men då han dräpt någon släpper hjärntvätten för en sekund och han gråter.

Serien är full av våld, sex och nakna kroppar. Men handlingen kräver detta. Crying Freeman är en otroligt välskriven och vältecknad manga. Den är mycket spännande och är följaktligen en riktig bladvändare. Att mangan är en av de första som slog igenom med buller och bång i england är lätt att förstå.

Den är komplett i 9 delar och är en renodlad vuxenmanga.

Den blev en (otecknad) långfilm 1995 av regissören Christophe Gans (som förutom den filmatiseringen även är känd för att ha gjort en filmversion på TV-spelet Silent Hill).

Mangan rekommenderas varmt.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Toto! The wonderful adventure handlar om den unge drömmaren Kakashi. Hans dröm är att, precis som sin försvunne far, upptäcka världen. Då en zeppelinare nödlandar på den lilla ön smyger han ombord och hans äventyr kan börja. En herrelös (?) mystisk hund vid namn Toto följer honom på vägen. Likaså träffar han en ung flicka vid namn Dorothy. När man dessutom får reda på att Kakashi betyder fågelskrämma på japanska inser jag som läsare snart att Toto är en lös (mycket lös) mangafierad version av Frank Baums klassiker Trollkarlen från Oz.

Yuko Osada är en relativt ny stjärna på mangahimlen. Fortsätter Toto! The wonderful adventure i samma höga klass som de första delarna blir Osada en stort namn i mangavärlden. Mangan är mycket vältecknad. Letar man efter en lättsmälld historia fylld med äventyr och humor med klassiska sagoinfluenser behöver man inte leta längre.

Dess primära målgrupp är alla från 11 år och uppåt. Hur lång den kommer att bli är oklart.
Rekommenderas!

Denna manga finns endast på engelska men har gått på svenska i den numera nedlagda tidningen MangaMania.

Ken Akamatsu är en av de mer populära mangaförfattarna i Japan. På svenska finns hans succé Love Hina (som också gått i MangaMania).

Negima handlar om det 10-åriga underbarnet Negi Springfield. Hans dröm är att bli en mästermagiker och tror att han ska få bli det då han tar examen i magiakademin. Istället skickas han till Japan för att bli engelsklärare vid en flickskola. Där blir han populär bland sina elever, utom hos Asuna eftersom Negi ersatt läraren hon var förtjust i. Negi är dessutom förbjuden att använda sin magi men det är inte så lätt. När han nyser så åker t.ex. alla kläder av dom som är nära honom. Dessutom dyker det vampyrer och annat upp.

Precis som Love Hina är Negima fylld av sexhumor. En ganska handgriplig sådan vilket kan sticka i ögonen hos vissa västerländska läsare. För mig gör det egentligen inget om handlingen är tillräckligt bra. Dessvärre är så inte fallet med Negima. Handlingen verkar mest vara en ursäkt för just dessa sexskämt. Dessvärre blir det mest tråkigt och inte särskilt upphetsande heller.

Negima pågår fortfarande och kommer att komma i minst 18 delar. Mangans primära målgrupp är 15-åriga grabbar (vilket är lite lustigt med taka på att huvudpersonen är 10 år).

Rekommenderas inte.