mangabibliotekarien

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Sportmanga är en mycket vanlig och omtyckt genre i Japan. Den mest populära sporten i Japan är förresten inte sumobrottning eller någon annan form av kampsport som man kanske fördomsfullt skulle kunna tro. I själva verket är det baseboll, tätt följt av fotobll, som är de mest populära idrotterna. Så givetvis finns det kopiöst med manga om dessa två sporter. Som kanske är bekant är baseball också mycket omtyckt i USA. Därför är det lite lustigt att så få mangaserier om baseball översatts till engelska. Jag har hittills inte lyckas hitta någon. För Boys of Summer, som då är en baseballmanga, är inte japansk utan amerikansk.

Boys of Summer är skriven av Chuck Austen som annars mest är känd för att ha skrivit serier som X-men, Avengers och Superman. Hiroki Otsuka är dock en Japansk serietecknare som är mest känd för sina erotiska serier, som bl.a. I love shock och the Girls Diary. Kanske är det Hiroki Otsukas förtjänst att Boys of Summer marknadsförs som en manga.

"Mangan" handlar om två killkompisar som flyttar hemmifrån för att gå i High School. Där dräglar de över flickor ett tag innan bägge bestämmer sig för att kvala in i skolans baseball-lag. En av grabbarna blir attraherad av coachens dotter som är med i laget.

Det här är riktigt uselt. Könssynen verkar hämtad från en amerikansk college-komedi från 1980-talet (typ Porkys). Förvisso passar handlingen Hiroki Otsuka som handen i handsken med tanke på att han tidigare mest gjort erotik-manga. Mangan är nämligen fylld av nakna kroppar (mestadels kvinnliga sådana). Dessvärre är handlingen undermålig och det nakna känns ditslängt för att locka till sig tonårsgrabbar (fast i så fall finns det nog betydligt mer lockande saker på Internet).

Boys of Summer är komplett i tre volymer. Den kommer även att släppas i en tjockare variant med alla tre volymerna som en. Fast i bloggande stund verkar förlaget Tokyopop fundera på att inte ge ut de två resterande delarna. Det kan jag förstå.

Rekommenderas inte.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Norihiro Yagis karriär började med en skräll genom att han vann 32nd Akatsuka Award med sin allra första manga Undeadman. Han visade att succén inte var en lyckorträff med sin nästa serie, Angel Densetsu. Även hans senaste verk, Claymore, har rönt mycket uppmärksamhet.

Claymore utspelar sig i en fantasyvärld där det finns både vanliga människor samt de otäcka Yoma, monster som lever på att äta människor. Dessbättre finns det en hybrid-grupp som är till hälften Yoma och till hälften människa. Dessa kallas för Claymore och dödar Yoma för pengar. Mangan handlar om en specifik Claymore, Claire, och hennes relation med en ung man hon räddar.

Mangan är mycket våldsam. Blod och kroppsdelar flyger än hit, än dit. Men det stör inte, snarare tvärtom. Norihiro Yagi lyckas teckna väldet på ett vackert sätt utan att glorifiera det. Dessutom är handlingen av en sådan art att våldet känns befogat.

Claymore har även adapterats till animé. Mangan är fortfarande pågående och den verkar bli ganska lång (över 15 volymer). Den primära målgruppen är män mellan 18 och 35. Jag gillar Claymore skarpt (så tillhör jag också den primära målgruppen). Men de som förväntar sig en ny Angel Densetsu blir besvikna. De är inte alls lika (förutom att bägge är mycket läsvärda).

Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Hiro Mashima är hittils mest känd för sin manga Rave Master. Däremot börjar hans senaste manga, Fairy Tail, att bli väldigt populär.

Fairy Tail utspelar sig i en värld där alla kan magi (i någon form i all fall). Huvudpersonerna i mangan är eldmagikern Natsu. Hans mål är att  skrapa ihop ett eget gille med magiker i en värld där alla kan magi. Den första i gillet blir Lucy. Duon försöker sedan utöka med fler magiker ju mer tid som går. Gietvis råker de ut för en hel del äventyr på vägen.

Mangan påminner en hel del om One Piece av Eiichiro Oda. Den är tecknad i likartad stil med samma fart, fläkt och godmodiga stämning. Även manuset har liknande uppbyggnad. Förhoppningsvis kommer dock inte Fairy Tail att bli lika lång eftersom One Piece bitvis går på tomgång. Än så länge har detta inte hänt Fairy Tail.

Den riktar sig gentemot 11-åringar och uppåt. Något enstaka irriterande sex-skämt finns med men dessa är relativt harmlösa. Mangan är annars mycket underhållande.

Mangan är pågående och har i bloggande stund hittills resulterat i 13 volymer.
Rekommenderas.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Yasuhiro Kano är hittills mest känd för sin populära manga M×0. Men den är långt ifrån Yashuhiro Kanos enda omtyckta manga, andra är bland annat Tokyo Ants, Black City, She Monkey och Pretty Face.

Pretty Face handlar om det unga karatelöftet Rando. Dessvärre råkar han ut för en svår trafikolycka och hamnar i koma. Efter ett år vaknar han ur koman och upptäcker att hans ansikte har rekonstruerats så att han ser precis ut som sin hemliga kärlek Rina! När han kommer hem inser han att hans förläldrar flyttat och ingen vet vart. Istället tror alla att Rando är död och att han är Rinas försvunna tvillingsyster. Detta resulterar i att Rando bor hos Rina. Förvecklingarna blir (givetvis) många. 

Mangan är komplett i 6 volymer. Den slutar dock abrupt, egentligen var det nämligen meningen att den skulle ha bliviv längre. Av mig okända orsaker lades serien ner, vilket förklarar att slutet känns hastigt påkommet. Detta sänker tyvärr seriens underhållningsvärde. Den är annars vältecknad och den är mycket rolig även om ett och annat sexskämt kanske skulle ha strukits. Manuset är okej utan att vara ett mästerverk.

Pretty Face är med andra ord en typisk manga man både kan ha och inte ha utan att det egentligen spelar någon roll. 

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

The Legend of Zelda är ett TV-spel som släpptes till Nintendos konsol NES (Nintendo Entertainment System) 1986 i Japan. Spelet utvecklades av Shigeru Myamoto, som också var mannen bakom de framgångsrika Super Mario-spelen. The Legend of Zelda var banbrytande på så vis att spelaren inte var bunden till att fullfölja spelet enligt ett visst schema (även om spelet trots det var ganska linjärt).

Spelet blev så kopiöst populärt att det nu finns 15 Legend of Zelda-spel, 7 Zelda-relaterade spel samt ytterligare 5 spel där någon framträdande Zelda-karaktär finns med. Spelseriens popularitet fick också en tecknad TV-serie 1989.

Akira Himekawa är en gemensam pseudonym för de två kvinnliga mangaskaparna S. Nagano och A. Honda.
Mangaduon ligger även bakom den moderniserade, upphottade versionen av Osamu Tezukas Astro Boy, som översatts till svenska. 

Just den här Legend of Zelda-mangan har undertiteln Ocarina of Time och baseras på N64-spelet Ocarina of Time. Den finns i 2 volymer. Den är också den Zelda-manga man bör läsa först.

Mangan är av klassiskt fantasy-typ där en ung man visar sig vara speciell och utvald att rädda världen från ondska. Teckningarna är tecknad klassisk shonenmanga-stil och är av gediget hantverk. Vad som är bra med mangan är att man inte är beroende av förkunskaper kring spelet för att bli underhållen. Själv har jag aldrig gillat Zelda-spelen (de är i mitt tycke alldeles för sega) men mangan gav hyfsad underhållning. Jag är lite partisk eftersom jag fått en rejäl fantasy-manga-överdos. Men den underhåller som sagt. Dessutom är Zelda så pass välkänd att mangan bör finnas om man ser på saken ur en allmännbildande aspekt.

Rekommenderas alltså. 

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Kei Kusunoki är mest känd för sina skräckmanga-serier även om hon också gjort ett par humoristiska mangaserier. Hon har dock främst riktat sin kreativitet gentemot animé. Trots det har hon flertalet populära mangaserier i bagaget såsom Diablo, Ogre Slayer, Bitter Virgin och Innocent W. 

Innocent W handlar om den kaxige och framgångsrike privatdetektiven Makoto. Han blir lejd av en mystisk kvinna för finna en äkta häxa. Ett spår leder honom till en buss med en handfull kvinnor. Bussen släpper av resenärerna i en skog och försvinner. Det visar sig att alla kvinnorna på bussen är häxor. Dessvärre gör något i skogen att de en efter en går en våldsam död till mötes. Kan Makoto göra något? Är han månne en reinkarnerad trollkarl?

Mangan är mycket våldsam. Dock gör handlingen det nödvändigt och Innocent W innehåller i mitt tycke inte (så mycket) våld för våldets egen skull. Handlingen är fyndig och underhållande. Därtill är teckningarna mycket välgjorda.

Serien är komplett i 3 volymer. 
Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Hiro Mashima är hittils mest känd för sin manga Rave Master. Den är också känd under namnet Groove Adventure Rave. Succén har gjort att mangan adapterats till animé-serie, som dock lades ner innan den hann avslutas. Lite kul är också att Rave Master är en av de första mangaserierna som översatts till spanska. Rave Master har även adapterats till 6 olika TV-spel, 1 till Nintendo GameCube, 2 till Game Boy Advanced samt tre till Playstation.

Huvudpersonen i Rave Master är 16-årige Haru Glory. En dag råkar han på den konstiga hundliknande varelsen Plue. När dessutom det onda demonkortssällskapet dyker upp inser Haru att han är utvald att leta rätt på de fem RAVE-stenar som är nyckeln till världens frälsning.

Serien är vältecknad. Den är dock lite stel i början, i både tecknarstil och handling men efter ett par volymer är stelheten helt borta. Den ger god underhållning. Den är i samma klassiska shonenstil som Bleach av Tite Kubo och One Piece av Eiichiro Oda.

Mangan är komplett i 35 volymer och dess primära målgrupp är grabbar från 13 år. Fast de flesta serieälskare oavsett kön och ålder blir nog underhållna av Rave Master.

Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

07 Ghost handlar om Teito Klein som haft en problemfylld uppväxt. Nu verkar dock saker och ting ha blivit bättre, han är rektorns favoritstudent på anrika Barsburg Empire's Military Academy, där elitsoldater utbildas. En dag råkar Teito Klein höra en konversation mellan två personer och inser att en av rösterna är en mördare från hans barndom.

Den finns även som cd-bok och en animé är på gång.

Mangan är vältecknad. Handlingen är okej utan att vara speciell. Det blir lite pratigt och segt trots de många actionscenerna. Historien är heller inte så originell. Visst, mangan underhåller en regnig dag i brist på annat. Men det finns så mycket bättre actionmanga-serier.

Mangan är pågående och det är inte klart hur många delar den kommer att bli. Den primära målgruppen är pojkar från ca 12 år.

Rekommenderas inte.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Förhistorien till den här verklighetsbaserade mangan är jättesöt. Allt började nämligen med en tråd (chatt-tråd) på ett forum för spel/animefantaster i Japan.  Huvudpersonen är en självutnämnd otaku (=nörd på japanska). Han har aldrig haft en flickvän eller ens kysst en tjej, och hans beteende är minst sagt tafatt. Dock tar hans civilkurage över en kväll på tunnelbanan då en äldre, överförfriskad man antastar två unga kvinnor på tunnelbanan. Otakun ingriper. En av kvinnorna blir så tacksam att hon skickar honom två Hermes-tekoppar som tack, tillsammans med sitt telefonnummer. Otakun vill givetvis träffa den unga kvinnan igen, men känner sig så rädd och tafatt att han söker råd hos sina onlinekamrater för att få hjälp med det mesta, som vad han ska ha på sig, vad han ska säga, vart de ska gå på dejt och framför allt hur han ska lyckas ta mod nog till sig att överhuvud taget kontakta henne.
   
Densha Otoko bygger alltså på en verklig händelse. Solskenshistorian om hur ett helt internetcommunity mobiliserar sig för att hjälpa en kamrat att få en tjej har blivit först en bästsäljande roman av (pseudenymen) Hitori Nakano (som påstås vara denne Otaku). Sedan har romanen adapterats till en kassasuccé-film, en framgångsrik tv-serie och flera mangaserier. Just den här mangan är gjord av mangaskaparen Wataru Watanabe. Det finns en annan manga baserad på samma bok med titeln Train man: Densha Otoko av Hidenori Hara. Dess primära målgrupp är, liksom den jag skriver om nu, män kring 22-35. En variant riktad gentemot en ynge manlig publik har också gjorts av Daisuke Dōke. Den heter Train Man: Go, Poison Man. Vidare finns Train Man: Beauty and the Simple Otaku-Boy, an Internet Love Story av Machiko Ocha och Densha Otoka: Spring is coming av Hashimoto Laika. I bloggande stund har jag dock bara läst Densha Otoko: The Story of a Train Man Who Fell in Love With A Girl av Wataru Watanabe

Mitt hjärta smälter när jag läser Densha Otoko. Vilken fantastisk fin historia som dessutom är vältecknad. Exakt hur verklighetsbaserad den är bryr jag mig inte om. Den är trovärdigt framställd och handlingen är mycket fin. Det här är hur bra som helst. Den är komplett i 3 volymer med män kring 22-35 som primär målgrupp.
Rekommenderas varmt ! (Egentligen borde alla läsa den här).

Följande mangaserie finns än så länge bara på engelska. Den japanska originaltiteln är dock en annan, nämligen Karin. Så heter även animeversionen på mangan. Förlaget Tokyopop ändrade namnet på sin utgåva eftersom de ville undvika ihopblandning med (den helt annorlunda) mangaserien Kamichama Karin av Koge-Donbo.

Yuna Kagesaki är mest känd för Chibi Vampire. Andra mangatitlar som hon gjort är bland annat Strange Mansion, Vicious och Confine. Hon har även gjort en del TV- och CDROM-spel, ofta med erotiskt innehåll.

Mangan handlar om högstadieflickan Karin. Hon verkar vara som vilken flicka som helst, vilket hon inte är. Hon är en vampyr, dock en mycket speciell sådan. Inte nog med att hon tål solljus, hon överproducerar blod. Därför brukar hon, istället för att suga blod från sina offer, ge dem blod. Det kan vara en upplevelse som ger offret lika stor tillfredställelse som vampyren. Men bara om det görs på rätt sätt, och Karin lyckas sällan göra något rätt.

Chibi Vampire är vältecknad. Vissa med västerländska ögon tveksamma (könsförnedrande) skämt ingår men inte så många. Men en att och annat mens-skämt får vi läsare stå ut med. I övrigt är mangan underhållande utan att vara originell. Men eftersom den innehåller en del tveksamma skämt och handlingen har setts förut finner jag ingen orsak att rekommendera den. Den primära målgruppen är tjejer kring 14 år. Mangan kommer att utkomma i 13 delar.

Rekommenderas som sagt inte.

Animé-serien verkar överlag ha fått goda betyg, men i senare avsnitt skiljer sig (som så ofta) handlingen från mangan.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Yutaka Tachibana är ett relativt nytt namn på mangahimlen. Förutom Gotcha Gacha, som är hennes hittills största succé, har hon även gjort omtyckta mangan Honey. 

Gotcha Gacha handlar om tonårige Yuri. Hon är förälskad i Yabe som i sin tur bara har ögon för den sexige (men våldsamme) Motoko. För att komplicera saker och ting är Yuri och Motoko bästa vänner. Dessutom är inte Motoko det minsta intresserad av Yabe. Eller?  Läget kompliceras ytterligare när Hirao, som blir störtförälskad i Yabe, dyker upp. Upplagt för ett kvartett-drama (heter det så när det är fyra parter, som bekant heter det triangeldrama när tre parter är involverade?). 

Gotcha Gacha är en klassisk shojo-manga med trettonåriga tjejer som primär målgrupp. Serien innehåller mängder med kärlek och komik. Egentligen är detta ett klassiskt kärleksdrama men i och med att det är en manga är det mycket överspel och extra förvirringar inblandade. Har man moralglasögonen på (som jag emellanåt kan ha) innehåller mangan en ganska lättvindig syn på våld. Men den underhåller. Gotcha Gacha är dessutom föredomande kort, endast 8 volymer, så handlingen hinner aldrig bli utdragen. Den hör inte till den bästa shojomangan som gjorts, långt därifrån. Men den är vältecknad och ger god underhållning. 

Mangan kan på grund av namnet lätt förväxlas med mangan Gacha Gacha av Hiroyuki Tamakoshi. Det är dock en helt annan manga som har väldigt lite gemensamt med den här.

Rekommenderas.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Sunao Yoshida är en i Japan populär författare av ungdomsromaner. Hans största succé är vampyrsviten Trinity Blood. Romanserien innehöll då illustrationer av Thores Shibamoto. Populariteten ledde till att Trinity Blood adapterades till både manga och animé. Dessvärre dog Sunao Yoshida 2004. Hans gode vän Kentaro Yasui (som tidigare haft ett finger med i spelet i Ragnarök) avslutade romansviten i hans ställe. Tillsammans med mangatecknaren Kiyo Kyujo tog dom sig an att adaptera romanerna till manga. Både manga- och animéversionerna har blivit populära och omtyckta.

Trinity Blood utspelar sig i en nära framtid där Armageddon redan inträffat vilket lett till att den mytomspunna "Andra månen" uppkommit. Detta har i sin tur lett till att ett krig mellan vampyrer och människor har tagit sin början. Mangan handlar även om nunnan Esther. Hon råkar på Abel Nightroad, en präst från Vatikanen utsänd för att slåss mot vampyrer. Duon beslutar sig för att bekämpa vampyrledaren Gyula.

Jag har än så länge inte sett animén eller läst någon av ungdomsromanerna. Så det kan tänka sig att dom är läs/sevärda. Mangan är det bara bitvis. Teckningarna är av gediget mangahantverk utan att vara speciella. Manuset lyckas heller inte uppbringa någon större originalitet. Krig mellan människor och någon typ av sagoväsen är ett vanligt tema, inte bara inom manga utan inom serier och film i allmännhet. Därför tycker jag mig ha läst detta förut, och då blir Trinity Blood ganska ljummen i jämförelse med annat.

Det bör också nämnas att Trinity Blood är en mycket våldsam manga. Jag undrar om originalromanerna är lika våldsamma. För det här är så pass våldsamt att den primära målgruppen blir från 16 år och uppåt.

Trinity Blood är komplett i 11 volymer. Mangan underhåller i brist på annat men saknar originalitet och det är "lilla extra". Den är förvisso inte usel men rekommenderas inte.

Mangan finns än så länge bara på engelska i pocketform. Däremot finns den på svenska i tidnignen Shojo Stars.

Katsumi Emura gjorde sin mangadebut 1994 med den icke översatta Gokuraku Doumei. Hennes stora genombrott kom 1997 med W Juliet som också är hennes största succé hittills.

W Juliet handlar om sextonårige Ito Miura. Hon anses vara en så kallad pojkflicka och blir därför motvilligt utvald att spela Romeo i skolans uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia. Den som ska spela Julia visar sig bli, till den fåfänge Sugumis förfäran, den nye utbytesstudenten Makoto Amano. Men Makoto har en hemlighet. Hon är egentligen en man. 

Mangan har även adapterats som CD-bok.

Teckningarna i W Juliet är stela och spretiga. Det är synd för mangan är annars bra. Mycket bra till och med. Handlingen är fyndig och (i alla fall ganska) oförutsägbar. Den primära målgruppen är 13-åriga tjejer men den passar i mitt tycke de flesta (kanske dock främst tonåringar).

Mangan är komplett i 14 delar. En uppföljare, W Juliett II, finns också. Den ges dock ut mycket oregelbundet. 

Rekommenderas.

Denna manga finns än så länge bara på engelska.

Buronson är en framgångsrik manusförfattare till mangaserier. Tillsammans med mangatecknaren Ryoichi Ikegami har han vunnit priset Shogakukan Manga Award 2002 för deras serie Heat. Tillsammans med Ikegami har han även gjort den mycket populära Sanctuary. En annan av Buronsons mest kända verk är Fist of the North Star som han gjort tillsammans med tecknaren Tesou Hara.

Fist of the North Star var en av de mest populära serierna i Japan under 1980-talet. Mangan har adapterats som både animéserie- och långfilm. En amerikansk icke-tecknad långfilm utkom 1995 av Tony Randel (som kanske är mest känd för att ha gjort några Power Rangers-avsnitt) med Gary Daniels och Malcolm McDowell i huvudrollerna.
Mangan har också resulterat i en handfull olika TV-spel. Buronson och Tesou Hara har också tillsammans gjort förhistorien till Fist of the North Star som heter Fist of the Blue Sky.

Fist of the North Star utspelar sig i en nära framtid där kärnvapen ödelagt vår planet. Detta har gjort att utvecklingen gått bakåt och olika mer eller mindre galna gäng sprider skräck i landet. Då dyker en mystisk man vid namn Kenshiro upp. Han är kunnig i den farligaste kampsporten i världen, Hokuto Shin Ken. Denna kampsportsform attackerar motståndaren inre organ vilket resulterar i att motståndaren sprängs innifrån. Kenshiro är på jakt efter mannen som kidnappade hans fästmö Yuria. Under hans färd hjälper han de fattiga och svaga vilket leder till att han får både vänner och fiender. 

Serien är mycket våldsam och innehåller många (i mitt tycke för många) grafiska scener. Men så är målgruppen en vuxen publik. Grundhandlingen är ganska vanlig och förekom ofta på 1980-talet. Mangan påminner en del om filmer som Mad Max, Flykten från New York och Doomsday. Men den är välgjord i sin genre. Givetvis finns det mycket bättre mangaserier på marknaden men den här ger god underhållning. Därför rekommenderas den.

Serien är komplett i 27 delar men kan vara svår att få tag på.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Utopia's Avenger är en serie från Korea, en så kallad manhwa. Den är manhwa-skaparen Oh Se-Kwons största succé hittils.

Manhwan handlar om den mäktige krigaren Hong Gil-Dong. Innan han försvann spårlöst grundade han det fredliga och blomstrande drömriket Joseon. Dessvärre invaderades Joseon av hänsynslösa krigare som brände och skövlade. Hong Gil-Dong återvände och svor att bygga upp sitt livsverk igen. Men då behövs pengar och därför tar den mäktige krigaren jobb som prisjägare. Av en slump räddar han dottern till en rik köpman från att bli kidnappad. Han får jobb som hennes livvakt och ska se till att hon kommer säkert hem till sin far. På resan lurar givetvis faror av olika slag.

Teckningarna är välgjorda och sympatiska. Handlingen likaså. Med det menar jag att Utopia's Avenger är underhållande. I alla fall till en viss grad. Den är lite som en serievariant på Happy Meal. Man blir omedelbart tillfreds men ganska snart hungrig. Så också med denna manhwa. Den underhåller för stunden men inget stannar kvar. Det är ett habilt hantverk som är komplett i fem delar. Inget verk som skämmer ens manga/manhwa-utbud men som heller inte tillför något.

Rekommenderas inte (eftersom det finns så många manga/manhwa-serier som är mer läsvärda).

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Mangan är också känd under namnet Psalms of Planets Eureka Seven. Serien var från början en populär animé men har efterhand även blivit manga samt en handfull populära TV-spel.

Mangan handlar om 14-årige Renton Thurston. Hans far var en krigshjälte som räddade mänskligheten. Själv jobbar Renton i sin farfars garage och gnäller över sitt enformiga liv. Men enformigheten förändras den dag då ett LFO-fordon (Light Finding Operation Craft) störtar ned från skyarna. Den unga flickan Eureka kliver ur och Renton blir blixtförälskad. Han hjälper Eureka att reparera fordonet och råkar väcka upp något från fordonets inre. 
Eller något sådant. Mitt intresse föll ganska snabbt. Mangans teckningar var av gediget hantverk medan manuset kändes som ett hafsigt hop-plock av liknade manga/animéer. Jag har inte sett animén så jag vet inte om seriens "själv" förlorat något på adapteringen till manga. Jag hoppas nästan det för det här är riktigt tråkigt.

Den är komplett i 6 volymer.

Rekommenderas inte.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Osamu Tezuka har kallats för japans svar på Walt Disney. Och visst ligger det mycket i det påståendet! På samma sätt som Walt Disney utvecklade serier och tecknad film i väst gjorde Tezuka i öst. Tezuka har även kallats för "mangans fader". Sådana benämningar kan alltid diskuteras men det var Tezuka som nästan ensam lade grunder för mangans popularitet och har influerat många serieskapare sedan dess, både västerländska som österländska. 

En av Tezukas största succéer var astroboy. Andra mangatitlar som Tezuka gjort är bland de ambitiösa serieprojekten Buddha, Adolf och Phoenix. Tezuka själv ansåg att Phoenix (eller Hi no tori, som den heter i original) var hans livsverk. Dessvärre gick Tezuka bort innan mangan hann bli avslutad. Serien finns hur som helst i 12 volymer. De är fristående men ändå sammanlänkande med varandra. Den mytiska Fågel Fenix står i centrum kring karaktärernas liv (och död). Mangan utspelar sig i forntid, nutid och framtid, växlingsvis med varannan. Det finns många spekulationer om hur serien skulle sluta. Tezuka själv har sagt att den sista delen skulle knyta samman forntid och framtidsdelarna.

1994 blev Phoenix uppsatt i musikalform av Japans kända Takarazuka-teater.

Som det mesta Tezuka gjort är Phoenix mycket läsvärd. Den är tecknad i hans vanliga Disneyfierade mangastil. De lättsamma teckningarna kontrasterar den "tunga" handlingen på ett effektivt och intressant sätt. Trots att serien inte är avslutad känns den inte så rumphuggen utan fungerar bra att läsa. Detta är alltså mycket bra.

Rekommenderas.

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Rie Takada har även gjort mangaserierna Gaba Kawa, Wild Act och Happy Hustle High.

Huvudpersonen i Punch är Elle. Hennes mamma var en världsmästare i wrestling medan hennes pappa var världsmästare inom boxning. Vidare var hennes farfar världsmästare i thaiboxning. Men Elle vill inte slåss utan istället leva "vanligt" tonårsliv. Dessvärre får hennes farfar Elle (mot hennes vilja) förlovad med en lovande boxare. Elle själv träffar och blir förälskad i en ung street-fighter, fast hon egentligen vill hålla sig borta från allt som har att göra med våld.

Punch är en typisk shojomanga (tjejmanga) med mycket kärlek och humoristiska drag. Det enda som utmärker serien är den våldsamma miljön i och med att huvudpersonerna håller på med mixed martial arts och liknande. Det är också det som gör serien någorlunda läsvärd. Det är egentligen ingen fel på mangan men jag har läst många liknande mangaserier så  handlingen känns dussinartad. Teckningarna är ett gediget hantverk i shojostil utan att utmärka sig.

Mangan är pågående och riktar sig primärt till flickor i tonåren.

Den går an en regnig dag men är inte tillräckligt speciell för att rekommenderas.

           

Följande manga finns än så länge bara på engelska.

Nou Nou Hau är en allkonstnärsgrupp från Japan. Den består av tecknare, skådespelare, animatörer och konstnärer.  Under de senaste tio åren har de både tillsammans och ibland på egen hand genomfört en rad olika projekt. Ett av gruppens större projekt hittills är samarbetet med tyskarna i gruppen Moga Mobo som utmynnade i utställningen Kugelblitz på galleriet Neurotitan i Berlin 2006. Ordet Nou Nou Hau ska uttalas och förstås som "no know-how", alltså "ingen kunskap".

På SPX (Small Press Expo) 2008 som serieteket anordnar varje år var Nou Nou Hau-gruppen där som gäster. Bilden ovan är tagen av mig från det evenemanget.

Gruppen publicerar även tidningen NouNouHau Magazine, där bland annat medlemmen Takashi Okazakis figur Afro Samurai dök upp först gången och är gruppens hittils mest kända skapelse. Figuren blev en framgångsrik animé-serie där ingen mindre än amerikanske toppskådespelaren Samuel L. Jackson gör Afro Samurais röst på engelska.

Afro Samurai utspelar sig i en värld där den som blir den mäktigaste samurajen också blir världens härskare. Som bevis för detta har härskaren ett pannband som det står 1 på. Men den näst mäktigaste kommer alltid att kunna utmana härskaren. Nu är Afro Samurai Nummer 2, eftersom han tillskansat sig det pannbandet. Men hans mål är inte makt utan hämnd eftersom Nummer 1 dödade hans far för många år sedan. Men överallt lurar andra som vill åt pannbandet och själva kunna utmana Nummer 1. 

Teckningarna i mangan är ett gediget hantverk. Däremot hör fägsättningen och tuschningen till det bästa jag någonsin sett. Det är otroligt skickligt gjort och mycket vackert att titta på. Synd att manuset inte är lika bra. Detta är en dussin-artad hämndhistoria i samuraj-miljö. Därtill är den i mitt tycke onödigt grym. Det känns som om Takashi Okazaki använder våld för våldets egen skull istället för att låta det bli en del av handlingen. Iden med en färgad samuraj med afrofrisyr är dock ganska kul. 

Detgör mig ont att såga Afro Samurai, speciellt med tanke på hur trevliga Nou Nou Hau var på SPX08. Dom hörde till höjdpunkterna. Men tyvärr håller mangan inte måttet. Det är för mycket våld och för lite handling.

Rekommenderas inte.

Följande bok finns än så länge bara på engelska.

Det här anses vara en av de stora klassikerna inom manga. Kvinnan bakom den har ibland kallats för mangans moder, eftersom hon var en av de första och definitivt en av de mest framgångsrika kvinnorna som gjort mangaserier. Idag finns det många framgångsrika kvinnliga mangaskapare som Rumiko Takahashi och CLAMP. Men Riyoko Ikeda var som sagt en av de första. Hon är mest känd för sina historiska dramer som Orfeusu no Mado (om ryska revolutionen) och Eroika (om Napoleons uppgång och fall). Men hennes mest kända manga är Rose of Versailles, som är (löst) baserd på franska revolutionen. Den är också känd under namnet Lady Oscar.

Ikeda tecknar i en stil som är typisk för shojomanga (tjejmanga), speciellt shojomanga från 1970-talet. Rose of Versailles är fylld av glittrande ögon, böljande hår och de för shojomangan så typiska blommorna i bakgrunden. Men Ikedas främsta egenskap som mangaskapare är hennes faktamässigt korrekta och genomarbetade historiska detaljer. En av huvudpersonerna i mangan, Oscar Francoise de Jarjeyes, må vara påhittad men de flesta övriga har funnits på riktigt. Förutom fiktive Oscar är huvudpersonerna i Rose of Versailles Maie Antoinette och Hans Axel von Fersen. Själva mangan handlar om Oscar Francois de Jarjeyes. Hon är egentligen en flicka men tvingas av sin far att spela pojke. Detta eftersom fadern efter fem döttrar inte hade tid på att vänta längre på att få en son. Oscar går med på faderns önskan och får jobb som livvakt åt drottning Marie Antoinette. De båda kvinnorna får dessvärre samma kärleksintresse, svensken Axel von Fersen.

Rose of Versailles har även blivit teater, film och animé. Men trots de enorma framgångarna valde Riyoko Ikeda att sluta med manga och istället satsa på en karriär som operasångerska.

Mangan är intressant ur flera perspektiv. Dels ur ett historiskt perspektiv i och med att den är en av de första framgångsrika shojoserierna av en kvinnlig mangaskapare. Dels för att den blivit urtypen för just hur en shojomanga "ska" se ut. Därtill är handlingen läsvärd och underhållande. Jag förstår att den räknas som en mangaklassiker. Det är den värd.

Den är komplett i 10 delar.

Rekommenderas.