Mazinger Z av Go Nagai
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Go Nagai är legendarisk inom manga och animé. Bland hans allra största succéer kan nämnas Devilman och Mazinger Z. Med just Mazinger Z lade Go Nagai grunder för en av de mest populära genrer inom manga och animé, nämligen mecha.
Vill man förenkla kan man säga att mecha handlar om pilotstyrda jätterobotar som slåss. Lustigt nog är det egentligen bara här i Väst som genren kallas för Mecha. Ordet betyder ungefär "mekanisk" och ordet i sig inbegriper alltså all teknik, från kaffekokare till flygplan. Att använda ordet i animé- och mangarelaterade sammanhang är alltså ett västerländskt påfund och då menas ett mekaniskt fordon, allt som oftast en tvåbent, jättelik robot. Japanerna själva använder oftast termen "Giant Robot" eller "Robot animé/manga".
Mazinger Z handlar kortfattad om Professor Kabuto som bygger ett transformersliknande robotfordon vid namn Mazinger Z. Detta för att kunna försvara världen gentemot Dr. Hells robotarmé Mechanical Beasts. Piloten till Mazinger Z blir professorns barnbarn Kouji Kabuto. Robotslagsmål följer.
Mazinger Z är mest känd som animé men finns även som manga, komplett i 5 delar. Den är inte helt lätt att få tag på. Men eftersom Mazinger Z har gjort ett så stort intryck inom manga/animé har den sin givna plats på varje välsorterat bibliotek.
Mangan i sig är underhållande även om det finns bättre. Personligen är jag mera förtjust i Devilman av samme författare. Dock har jag lite problem med Go Nagais teckninger. I mina ögon är de för slarviga med för stora drag av humor. Men Mazinger Z ger trots detta god underhållning.
Den är komplett i 5 volymer.
Rekommenderas.
Alive - The Final Evolution av Tadashi Kawashima & Adachitoka
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
I den här mangan sprider sig ett virus över jordklotet som får de infekterade att begå självmord. Ett tag verkar det som om alla människor kommer att dö. Men viruset mattas av (eller gör viruset det?) och en grupp unga Tokyo-bor överlever. De försöker de komma underfund med varför de fortfarande lever, när så många andra dött.
Alive - The Final Evolution är än så länge pågående och en animé baserad på den är under produktion.
Tadashi Kawashima har antagligen sett en hel del katastroffilmer. Det verkar så på hans manus. Ibland följer mangan sådana klichéer, men ibland blir manuset originellt och står på egna ben. Adachitokas teckningar passar stämningen väl och förhöjer läsupplevelsen. Däremot kan mangan bli lite för utdragen. Den är ännu inte avslutad vilket oroar mig en del.
Den passar att läsas från ca. 16 år.
Det är inget större fel på Alive - the Final Evolution. Men fantastisk är den inte och den verkar bli lite sämre med tiden. Men som sagt, det är inget större fel på den.
Rekommenderas alltså.
Eyeshield 21 av Riichiro Inagaki & Yusuke Murata
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Yusuke Murata började sin karriär som assistent åt Takeshi Obata (mannen bakom de fantastiska Death Note och Hikaru No Go). Men nu står han alltså på egna ben och har inlett ett samarbete med manusförfattaren Riichiro Inagaki (som även gjort Any number of times on the 13th of June, Square Freeze och LOVE LOVE Santa). Samarbetet blev lyckat och duon har gjort succé med sportmangan Eyeshield 21.
Huvudpersonen i mangan är Sena Kobayakawa. I hela hans liv har han varit mobbad och därför utvecklat en enorm snabbhet för att fly sina plågoandar. När han nu börjar gymnasiet får kaptenen för det amerikanska fotbollslaget upp ögonen för Sena och hans nästan övermänskliga snabbhet. Till sist bestämmer Sena sig för att testa sporten.
Mangan är fylld av knäppa och mycket originella karaktärer. Murata ser dessutom till att fylla varje liten del av serierutan med humor. Så det är mycket rolig och underhållande läsning. Visst, mangan är ganska lång så den blir lite utdragen. Men underhållande är det.
Eyeshield 21 har adapterats till både animé-långfilm samt animé-TVserie. Den finns även som TV-spel (flera olika för Nintendo DS och Wii men även Playstation 2) och samlarkort.
Mangan är komplett i 37 volymer.
Rekommenderas
RA-I av Sanami Matoh
Sanami Matoh är en mycket populär mangaskapare i Japan som sakta men säkert börjar bli omtyckt även i väst. Hennes hittills största succé är Fake men har även gjort de populära mangaserierna Until the Full Moon, By the Sword och RA-I.
RA-I handlar om privatdetektiven Al Foster. Han får 13-åriga Rai Spencer som klient. Rai är den yngste sonen i en miljonärsfamilj. Han är ett barngeni men dessvärre en besserwisser. Dessutom kan Rai knocka vem som helst i hans väg med hjälp av telekinesi. Rai anlitar Al Foster för att få reda på vem som har försökt döda honom upprepade gånger den senaste månaden.
RA-I är med mangamått mätt en kort serie. Den är komplett i en volym.
Mangan är speciell. Egentligen är det en kärleksmanga. Men kärleken är kryddad av en detektiv-gåta samt övernaturliga inslag. Det gör att mangan blir lite spretig. Speciellt med tanke på att den är så kort. Jag brukar gilla korta mangaserier men RA-I skulle ha vunnit på att ha varit lite längre. Men trots det är den också underhållande och Sanami Matohs teckningar är mycket välgjorda. Sammanfattningsvis är den inte fantastisk men väl värd att läsa.
Dess primära målgrupp är från 13 år.
Rekommenderas.
Blazer Drive av Seishi Kishimoto
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Seishi Kishimoto är lillebror till den inte helt okända Masashi, mannen bakom den otroligt populära mangan Naruto. Men det är inte bara storebror som gjort populära mangaserier (även om få manga är så stora som Naruto). Seishi Kishimoto har gjort mangaserier som Trigger, Tenchu: The Wrath of Heaven, Blazer Drive och O-Parts. De två sistnämnda är hans hittils största succéer.
Blazer Drive utspelar sig en framtid där man, via så kallade mystickers, kan använda jordens element på olika sätt. Dessa mystickers kan sättas på olika saker för att t.ex. använda blixtar så att ens skateboards kan åka snabbare. Däremot finns det vissa människor som klarar av att dessa mystickers på sig själva. De kallar sig för Blazers. Huvudpersonen är Daichi som blir indragen i ett äventyr dern dag hans bror offrar sig för honom och ger Daichi en mystisk mysticker. Efter att Daichis bror dött får Daichi ett erbjudande att gå med i ett sällskap Blazers. Givetvis gör han det. Äventyret kan börja!
Mangan finns också som TV-spel till Nintendo DS. Mangan är pågående och dess primära målgrupp är pojkar från 14 år.
Då jag läste O-Parts tyckte jag att lillebror Kishimoto verkar vara lite vassare än storebror. Jag tycker fortfarande att O-Parts är något mer underhållande än Naruto. Detsamma gäller dessvärre inte Blazer Drive. Den är rörig och känns oinspirerad. Jag ska villigt erkänna att jag inte läst så många delar eftersom den tråkade ut mig alldeles för mycket. O-Parts eller storebrors Naruto är att föredra.
Rekommenderas inte.
Missile Happy av Miki Kiritani
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Missile Happy handlar om 15-årige Mikako. Hon är väldigt överbeskyddande när det gäller hennes storasyster och vägrar låta henne träffa vilka killar som helst. Mikako måste nämligen godkänna dom först. Därför tar hon på sig att spionera på systerns senaste kille. Slumpen gör att dom råkar bli rumskompisar.
Ett mycket vanligt inslag i shojo-manga är att berätta om huvudrollsinnehaverskans första kärlek. Ofta i dessa sammanhang är inslag av "kärlek vid första ögonkastet" och "lyckliga i alla sina dagar" vanliga. Vilket i mina västerländska ögon kan te sig lite märkligt eftersom huvudpersonerna inte ens gått ut högstadiet men ändå är så förälskad att hon vill gifta sig. Det är mycket sådant i Missile Happy. Jag brukar se mig som en romantiker men för mig blir det för mycket. Men visst innehåller mangan flera roliga inslag och grundidén är rolig. Men den är lite för hafsigt gjord. Jag skulle önska att Miki Kiritani skulle strama åt berättelsen (och gärna göra personerna äldre).
Miki Kiritani tecknar i den klassiska shojo-stilen som jag finner lite rörig. Den underlättar inte läsningen eftersom handlingen också är lite rörig.
Missile Happy är komplett i 5 delar och dess primära målgrupp är flickor från 13 år.
Rekommenderas inte.
Addicted to Curry av Kazuki Funatsu
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Kazuki Funatsu gjorde sin mangadebut med Jet Black Lemnear. Några år senare (2001) slog han igenom med dunder och brak med mangan Addicted to Curry.
Huvudpersonen i Addicted to Curry är godhjärtade skolflickan Sonezaki Yui. Hon brukar ofta ta hand om herrelösa hundar och andra djur. Så när hon hittar en man liggandes på gatan hjälper hon givetvis även honom. Mannen ifråga är Koenji Makito och är, visar det sig, en god vän till Sonezaki Yuis pappa. Pappan har dock lämnat landet för att lära sig förbättra sin matlagning och har lagt ansvaret på sin restaurant på Sonezaki Yui. Restauranten ligger nära konkurs men Koenji Makito bestämmer sig för att hjälpa till. Det visar sig att han är en fena på matlagning.
Mangan innehåller en del fakta om mat och matlagning. Det är förvisso Kazuki Funatsu som är manusförfattare/tecknare till mangan men Takeshi Morieda, i rollen som kulinarisk expert, hjälper till med bitar av manuset.
Jag ska villigt erkänna att jag är svag för matlagningsmanga som t.ex. Oishinbo av Tetsu Kariya & Akira Hanasaki, Yakitate Japan av Takashi Hashiguchi och Iron Wok Jan! av Shinji Saijyo. Matlagningsmanga brukar vara lagom knäppa, med full fart och mat-mangorna är dessutom fyllda med intressanta fakta. Addicted to Curry är inget undantag. Den är vältecknad och har ett fyndigt manus med lagom mycket fakta insprängt.
Mangan är pågående och dess primära målgrupp är män mellan 18 år och 30 år.
Rekommenderas.
The Ring 1 av Misao Inagaki och Hiroshi Takahashi
Denna manga finns än så länge bara på svenska.
The Ring var från början en roman skriven av den japanske skräckmästaren Koji Suzuki. Romanen har sedan adapterats till en framgångsrik japansk skräckfilm som skrämde människor världen över. Den filmen fick även en amerikansk remake (med bl.a. Naomi Watts) som var riktigt välgjord. Populariteten av de ring gjorde att flera olika typer av uppföljare kommit, både som film och som romaner. Och givetvis som manga.
Den här mangan är alltså baserad på den första romanen. Hiroshi Takahashis manus följer romanen troget, kanske för troget. För den som läst romanen eller sett filmen tillför inte den här mangan något. Dessutom är Misao Inagakis teckningar ganska tråkiga och stela. Som läsare känner man inte alls den läskiga stämningen som finns i både romanen och filmen. I mangauppföljaren, the Ring vol 2, görs teckningarna av MEIMU som tecknar betydligt mer suggestivt.
Det finns fyra mangavolymer i the Ring serien. Men dessa är fristående på samma sätt som romanerna/filmerna och kan läsas separat.
Rekommenderas inte.
Ghost Hunt av Shiho Inada
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Mangan Ghost Hunt är baserad på ungdomsromanserien Akuryou Series av Fuyumi Ono. Efter att de populära böckerna gjorts om till en radioserie adapterades de även till manga av mangaskaparen Shiho Inada. Mangan har i sin tur gjorts om till animé.
Ghost Hunt handlar om Shibuya Psychic Research, som är ett team som löser fall med övernaturliga inslag. Teamet leds av den unge, vackre men arrogante Kazuya Shibuya. En annan huvudkaraktär i mangan är Mai. Hon jobbar som administratör för teamet och är i hemlighet förälskad i Kazuya Shibuya. Handlingen i övrigt går i grova drag ut påatt teamet blir lejda och löser sedan fallet. Det kan vara ett förfallet hus där det kanske spökar, mystiska övernaturliga olyckor som intraäffar på en skola eller en kyrka där det finns en ande som bara attackerar barn.
Teckningarna i Ghost Hunt är välgjorda. Handlingen är i grova drag helt okej. Men berättelserna blir lite utdragna. Det är helt enkelt "för mycket snack och för lite verkstad". Jag har inget problem med dialogbaserade serier men i detta fall tillför dialogen sällan något för handlingen. Det blir alltså lite för pratigt och segt. Det är synd, för grundidén är underhållande.
Mangan är pågående och den primära målgruppen är tjejer från 13 år.
Rekommenderas inte.
Satisfaction Guaranteed av Ryo Saenagi
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Ryo Saenagi ligger bakom flera relativt framgångsrika mangaserier som t.ex. Psychic Power Nanaki, Sequence och Satisfaction Guaranteed. Den sistnämnda är mangaskaparens hittills mest kända verk.
Satisfaction Guaranteed handlar om den unge detektiven Shima. Vänskap (och kanske även homosexuell attraktion) uppstår när han träffar den unge modellen Kaori, som lider av multipel personlighetsstörning. Tillsammans har dom bildat detektivbyrån "Anything Inc." och löser diverse fall som dyker upp.
Mangan är alldeles för repetetiv. Den saknar driv och varje fall känns för likartat. Jag skulle dessutom önska mer driv i skildringen av känslorna mellan de bägge manliga detektiverna. Även den känns tunn och kraftlös. Dessutom tycker jag att Ryo Saenagi slarvar med Kaoris personlighetsklyvning som bara tas upp i förbifarten, vilket gör att jag har svårt att förstå varför den överhuvudtagen ska finnas. Teckningarna är välgjorda men den lite småtråkiga handlingen spiller över även på tecknarstilen. Överhuvudtaget blir jag irriterad över att mangan är fylld av potential som slarvas bort.
Satisfaction Guaranteed är komplett i 9 volymer och mangans primära målgrupp är från 13 år.
Rekommenderas inte.
Bamboo Blade av Masahiro Totsuka & Aguri Igarashi
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Bamboo Blade handlar om Kendotränaren Kojiro som slagit vad med en gammal kompis (som också är Kendotränare). Vännerna ska ordna en träningsmatch mellan tjejlag från respektive skola. Priset för den vinnande tränaren blir ett års förbrukning av sushi. Dessvärre har Kojiro bara en elev. Han försöker få dottern till en känd kendomästare att gå med i laget men det är dessvärre inte så lätt.
Bamboo Blade har varit så pass populär att den även adapterats som animé. Aguri Igarashis bilder är vältecknade och hennes stil passar handlingen. Men Masahiro Totsukas manus är lite tråkigt i mina ögon. Mangan ger förvisso relativt god underhållning men det finns så mycket bättre. Den är helt enkelt lite småtråkig även om det ibland rycker i smilbanden. Bamboo Blade är alltså inget mästerverk men inte heller en katastrof. Den funkar en regnig dag.
Mangan är pågående och den primära målgruppen är från 13 och uppåt (passar väl för bägge könen).
Rekommenderas egentligen inte men det är inget fel på den.
Strawberry 100% av Mizuki Kawashita
Följande manga finns än så länge bara på engelska.
Mizuki Kawashita inledde sin mangakarriär under pseudonymen Mikan Momokuri. Hennes första verk var en doujinshi (typ Fanzine) som heter Innocent. Hennes största succé hittills är dock gjord under hennes riktiga namn och är den omtyckta Strawberry 100%. Just nu (alltså i bloggande stund) jobbar hon med mangan Hatsukoi Limited.
Strawberry 100% är en så kallad "harem manga". Genren kallas så eftersom den typen alltid utgår från en (ofta klantig) kille som av någon anledning får en massa sexiga kvinnor omkring sig. Som exempel finns till svenska översatta harem mangan Love Hina av Ken Akamatsu. Harem manga är ofta också en del av genren ecchi som betyder att viss nakenhet men inga genitalier förekommer.
Strawberry 100% handlar om Junpai vars dröm är att få göra sin egen långfilm. En dag råkar han få en skymt av ett par flicktrosor med jordgubbstryck på. Han blir förälskad i tjejen (fast han vet inte hur hon ser ut eftersom han bara såg trosorna). Han bestämmer sig för att trosorna skulle passa perfekt i den film han tänker göra.
Handlingen må låta lite löjlig. Det är den också. Men det finns ett driv i Mizuki Kawashitas manus som gör att man rycks med. Men bara ett tag. Överhuvudtaget kan harem manga efter ett par album bli en aning för repetetiv för mig. Strawberry 100% är inget undantag. Men förutom upprepande bilder på jordgubbstrosor innehåller den förvånandsvärt lite bilder på bröst, rumpor och liknande (till skillnad från de flesta andra mangaserier i genren). Mangan har alltså drag av ecchi men dessa drag är ganska milda. Hur som helst, mangan är relativt underhållande men blir i längden lite tråkig.
Strawberry 100% blev så pass populär att den finns som animé-serie och som TV-spel (playstation 2).
Mangan är komplett i 19 volymer och dess primära målgrupp är män från 14-år och uppåt.
Rekommenderas inte
The Obama Story: The Boy with the Biggest Dream! av T.S. Lee
Denna manhwa (serie från Korea) finns än så länge bara på engelska.
Det här en biografi i serieform om den nu sittande amerikanske presidenten Barack Obama. Boken försöker täcka upp det mesta i hans liv från mycket unga år och framåt. Just det faktum att den handlar om Obama har gjort att den blivit mycket uppmärksammad. Dock är det här långt ifrån första gången som Obama dyker upp i en serie. Han har upprepade gånger varit med i den amerikanska politiska satir-serien Doonsbury av Garry Trudeau. Förlaget Bluewater publicerar en uppsjö av politiska serier varav den märkligaste heter Puppy Power: Bo Obama och verkar handla om Obamas hund. Vidare har presidenten dykt upp i Spider-man och i mangan Air-Gear av Ito Ōgure. Även i serien Morgan och Klös av Patrick McDonnell nämns presidenten. Exemplen är mer, men dessa är de hittills mest intressanta. Det är anmärkningsvärt hur många serier Obama redan dykt upp i. Att amerikanska presidenter hamnar i serieform är inte så ovanligt men i denna höga grad är mycket ovanlig.
Nåväl, det här är som sagt en biografi om Barack Obama. Bokens primära målgrupp är barn mellan 8-12 år. Författaren/tecknaren T.S. Lee har även gjort en bok med liknande upplägg om Charles Darwin som heter The Darwin Story: A Lifetime of Curiosity, a Passion for Discovery.
Idén med biografier i serieform tilltalar mig. Men hittills har resultatet varit ganska dåligt. The Obama Story är inget undantag. Tyvärr. Teckningarna är mycket träiga, tråkiga och stela. Handlingen likaså. Manhwan är alldeles för tillrättalagd. Den verkar rikta sig till föräldrar som söker med ljus och lykta efter pedagogiska serier med "riktigt" innehåll av rädsla över att barnen "bara" läser serier. Visst finns det intressanta passager i boken men den är så tillrättalaagd att jag tvivlar på sanningshalten. Vill man läsa om Obama finns det betydligt bättre böcker. Och i serieform är alla ovan nämnda betydligt intressantare.
Rekommenderas inte.
Usagi Yojimbo av Stan Sakai
Jag tar upp denna serie på begäran. På bilden ovan till höger syns förresten ryggen på Sakai när han är i full färd med att teckna samuraj-kaninen. Bilden är från SPX08 på kulturhuset i Stockholm.
Många verkar tro att Usagi Yojimbo är en manga. Men trots att författaren har ett japanskt namn och serien handlar om en samuraj-kanin är det ingen manga. Stan Sakai är amerikan. Han är förvisso född i Japan men uppvuxen på Hawaii. Hans serie påminner kanske mer om de klassiska amerikanska superhjälte-serierna än om traditionell manga. Därmed inte sagt att den är dålig, tvärtom. Usagi Yojimbo är en mycket bra serie.
Usagi Yojimbo är Stan Sakais största succé men han har även gjort vissa serier för förlaget Marvel samt en Simpsons-serie till tidningen Bart Simpson's Treehouse of Horror. Han har också gjort en spin-off serie till Usagi Yojimbo kallad Space Usagi. Det är egentligen samma serie, men har drag av rymd-äventyr och utspelar sig i en framtid (Space Usagi är en ättling till "Original"-Usagi).
De två första albumen om Usagi Yojimbo finns översatta på svenska. De är bra men serien blir ännu bättre längre fram. De två album som Sakai själv nämner som sina favoriter tycker också jag är de hittills allra bästa, Grasscutter (som fick Will Eisner-priset) och Grey Shadows.
Serien handlar om samuraj-kaninen Miyamoto Usagi som är en ronin (kringströvande samuraj som inte längre har någon herre, oftast på grund av att herren blivit dödad). Usagi vandrar genom land och rike och råkar givetvis ut för en massa äventyr. Han träffar både gamla (och nya) vänner och fiender längs vägen. Miyamoto Usagi är för övrigt löst baserad på den verklige, legendariske svärdsmannen Miyamoto Musashi.
Usagi Yojimbo är mycket vältecknad. Ofta har Sakai lagt ned mycket research på att få omgivningarna och historierna så verklighetstrogna som möjligt. Det märks, trots att alla inblandade är fabeldjur. Serien är bitvis våldsam men kan helt klart läsas från ca 15 år. Jag räknar dock Usagi Yojimbo som en vuxenserie. Albumen följer en tunn röd tråd men kan utan problem läsas fristående. Usagi Yojimbo är mycket god underhållning!
Rekommenderas.
Video Girl Ai av Katsura Masakazu
Denna manga finns än slå länge bara på engelska.
Katsura Masakazu har gjort många framgångsrika mangaserier. Bland dessa kan nämnas Dream Fighter Wingman, Shadow Lady, DNA², Video Girl Ai, och I"s.
Video Girl Ai handlar om Yota Moteuchi, en ung man så hopplös med det motsatta könet att alla kallar honom för "den dejt-löse". Men det som till sist får hans hjärta att brista är när det visar sig att hans livs stora kärlek Moemi är kär i hans vän Takashi. För att lindra sitt brustna hjärta hyr han en videofilm i en mystisk butik. Den sexige kvinnan i filmen han hyr ramlar ut genom TV-rutan och bestämmer sig för att hjälpa Yota och hans obefintliga kärleksliv.
Video Girl Ai har adapterats till animé och en icke-tecknad långfilm.
Mangan är mycket rolig. Den innehåller dock en hel del sexskämt och en hel del tafsande. Förvisso kul men...Lite får Video Girl Ai mig att tänka på de amerikanska collegefilmerna som var så populära på 1980-talet, såsom Porkys. Jag skrattar, men ofta motvilligt. Politiskt korrekt är det inte. Förvisso behöver ju inte serier vara politiskt korrekta, ofta blir sådana serier tråkiga men jag har ändå svårt att rekomendera just den här.
Mangan är komplett i 15 volymer. Men de två sista volymerna handlar om en annan "video girl" vid namn Len och de två sista delarna är också kända som Video Girl Len.
Rekommenderas inte.
Burst Angel av GONZO & Minoru Murao
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
GONZO är en japansk studio som producerar animé-filmer och serier. En av deras många framgångsrika animéer är Burst Angel med manus av Fumihiko Shimo och regisserad av Koichi Ohata. Populariteten av animén gjorde att Burst Angels förhistoria utkommit som manga av Minoru Murao.
Huvudpersonerna i Burst Angel är Meg och Jo. Bägge är legosoldater som tar vilket jobb som helst. Jo är en duktig prickskytt medan Megs egenskaper inte är lika tydliga. Dessutom är de mycket goda vänner.
Mangan är, som så ofta är fallet med manga, vältecknad. Däremot tror jag att handlingen mer kommit till sin rätt i form av rörliga bilder, alltså som animé. Jag tycker inte att Minoru Murao riktigt får till det. Visst, mangan underhåller en regnig dag. Men någonting saknas. Och det finns ju så mycktet mer manga som är bättre. Kankse att fantaster till animén gillar den bättre, jag har inte sett den än.
Den är komplett i tre volymer.
Rekommenderas inte.
Parasyte av Hitoshi Iwaaki
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
1993 vann Hitoshi Iwaaki priset Kodansha Manga Award för mangan Parasyte. Men den mangan är inte hans enda succé. 2005 var han nominerad till priset Tezuka Osamu Cultural Prize för mangan Historie. Han vann förvisso inte men Historie skördar stora framgångar i alla fall.
Men hittills är Hitoshi Iwaaki mest känd för den bisarra mangan Parasyte. Den inleds med att jorden invaderas av maskliknande utomjordingar. De är parasiter som tar över människors medvetande genom att ta sig in i huvudet och på så sätt ta över kroppen. Dessvärre misslyckas en av parasiterna då denne attackerar den unge mannen Shin. Parasiten lyckas bara ta sig in i hans arm med påföljden att de nu lever i ett symbiotiskt förhållande. Men hur ska Shin och parasiten undvika att bli upptäckte av dels andra människor, dels de andra parasiterna?
Bitvis är Parasyte mycket våldsam. Blod och kroppsdelar flyger omkring och språket är emellanåt ganska grovt. Men i mitt tycke behöver det vara så med tanke på handlingen. Den är annars vältecknad med ett mycket originellt manus som både är obehagligt och mycket humoristiskt. Det är dock viktigt att komma ihåg att Parasyte är en renodlad vuxenmanga.
Mangan har givits ut på engelska i två olika omgångar på olika förlag. Förlaget Del Ray gav ut den i 8 volymer medan utgåvan av Tokyopop är i 12 volymer.
Rekommenderas varmt.
Oishinbo av Tetsu Kariya & Akira Hanasaki
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Tetsu Kariya debuterade som mangaförfattare 1974 då han gjorde Otoko Gumi med legendariske mangatecknaren Ryoichi Ikegami (som bland annat gjort Crying Freeman). Själv blev Tetsu Kariya legendarisk då han inledde ett långvarigt samarbete med mangatecknaren Akira Hanasaki. Tillsammans skapade dom Oishinbo som är en riktig långkörare i Japan. Den finns i hela 102 delar men är fortfarande inte komplett! Dessutom har den adapterats som animé i 136 episoder samt två animerade TV-filmer och ett TV-spel. Mangan är en riktig storsäljare som sålt över en miljon exemplar per del. 1987 prisbelönades amngan med Shogakukan Manga Award för bästa vuxenmanga.
Sedan 1988 bor Tetsu Kariya i Australien men fortsätter att göra Oishinbo därifrån.
Mangan är mestadels en fakta-serie om matlagning men givetvis har den en underhållande ram. Huvudpersonen är mat-journalisten Shirou Yamaoka och hans kollega (och senare hustru) Yuko Kurita. Vi läsare bjuds på underhållande info om sushi, sashimi, ätpinnar, sushiknivar, bordsskick samt en och annan mat-tävling för att nämna några saker.
Den mangaläsare som vill ha fart och fläkt har inget att hämta här. Men är man intresserad av mat och fenomenet fakta i serieform finns mycket att hämta. Oishinbo håller en bra balans mellan fakta och underhållning. Man blir bildad men inte uttråkad. Tvärtom, den ger god underhållning. Det här hör till det mest intressanta jag läst!
Låt inte det faktum att den verkar vara oerhört lång avskräcka. Den är relativt fristående och volymerna är istället indelade i olika teman som t.ex. dryck, pub-mat och grönsaker. Den passar för alla åldrar men de yngsta saknar kanske lite action.
Rekommenderas varmt!
A song for Elise av Natalia Batista
Det börjar dyka upp en del mangastudios i Sverige. Yokaj studio är den hittills största och mest kända. Men det finns mer.
Nosebleed studio startades 2006 på Kvarny Serietecknarskola. Medlemmarna är Alice Engström, Catarina Batista, Chi Minh Quan, Jonathan J Holm och Natalia Batista. Mer info om Nosebleed finns här.
Den sistnämnda medlemmen har bland annat tecknat Lova för tidningen Okej mellan 2006-2007 samt medverkar i manganackan, mangatalangen 2006 och 2007. På seriemässan SPX sålde hon sin bok A song for Elise. Mangan är från början ett fanzine men nu har Batista låtit trycka den i bokform. Vad som är extra intressant med A song for Elise är att det är den första svenska Yaoi-mangan. Eller svensk och svensk, den är förvisso skriven på engelska. Yaoi är en benämning på en vuxengenre inom mangan som handlar om kärlek mellan män och har ett bitiv explicit innehåll. Den primära målgruppen är vuxna kvinnor.
A song for Elise handlar om tre goda vänner. De har alla lite problem i bagaget, speciellt Elise. De tre återträffas för att knyta samman banden. Någonting dramatiskt händer (jag säger inte vad) som gör att deras vänskap förändras.
Batista har redan tidigare visat att hon har tecknartalang. Mangan är vältecknad. Handlingen är ganska typisk för Yaoi. Mycket känslor och en detaljerad sex-sekvens. Jag måste erkänna att jag inte är någon större fantast av Yaoi. Men så är jag också en man över 30, d.v.s. långt ifrån den primära målgruppen. Min hustru, som hör till målgruppen, gillade den. Vår enda större invändning var att den var skriven på engelska trots att den Batista är svensk och mangan utspelar sig dessutom i Sverige. Så varför hon valde det engelska språket förstår jag inte riktigt. Men trots detta är den läsvärd. Jag tror att vi kommer att höra mer av Natalia Batista (och Nosebleed Studio) i framtiden.
Rekommenderas
Angel Densetsu av Norihiro Yagi
Denna manga finns än så länge bara på engelska.
Norihiro Yagis karriär började med en skräll genom att han vann 32nd Akatsuka Award med sin allra första manga Undeadman. Hans senaste verk, Claymore, har rönt mycket uppmärksamhet. Men hans hittils allra största succé är dock Angel Densetsu.
Huvudpersonen är Seiichirou Kitano, en mycket timid och godhjärtad ung man som helst av allt vill hjälpa sina medmänniskor. Dessvärre har han ett ansikte som gör att han ser fruktansvärt ond och farlig ut. Alla blir rädda för honom och gör att han alltid är ensam. Han hoppas det ska bli bättre då han byter skola. Men första dagen hamnar han i bråk med skolans ligister som, enbart på grund av hans utseende, får för sig att han är tuffare än dom och vill ta deras plats som skolans inofficiella ledare.
Angel Densetsu hör till det roligaste jag någonsin läst . Handlingen är mycket dråplig och teckningarna harmonierar väl. Och ja, Seiichirou Kitano ser verkligen otäck ut. Vill ni ha er ett gott skratt blir det inte mycket bättre än så här.
Lite intressant är att mangan Claymore som Norihiro Yago gjorde efter den här inte är humoristisk alls utan helt annorlunda.
Rekommenderas varmt.
Den är komplett i 15 volymer.
